Färdiga brinnande ljus att lysa världen

Alla elever har en egen dator och lärandet bygger på ett ämnesövergripande och tematiskt arbetssätt för att eleverna ska utmanas, uppleva sammanhang och öka sin förståelse. De ska känna att lärandet är meningsfullt med hjälp av modern teknik.

Visst känns flosklerna igen? Man kan läsa dem i nästan alla strategier för 1:1 runt om i Sverige idag. Det är relativt lätt för skolledare, utvecklingsledare och it-strateger att förse sina politiker med vackra ord om framtiden som politikerna sedan tar beslut kring.

Men det är först efter ett beslut är taget som det stora arbetet börjar. På skolorna. Och då räcker det inte med teknik. Inte ens teknik som fungerar. Det krävs något mer.

Detta var eleverna Matilda Landgren och Anton Andréasson tydliga med på sitt seminarium på Framtidens lärande. De går nu i åk 9 och båda började på nybyggda Kristiansborgsskolan i Västerås i höstas. Båda har höjt sina betyg med 100 poäng (!) och de har två förklaringar till detta.

Först och främst har de under läsåret fått möta lärare som vill lära sina elever något. Eleverna upplever sina lärare som coacher.

”Lärarna finns där med kunskap, men det är med intresset och coachningen som vi orkar och vill ta del av kunskapen.”

”Vi kände att vi blev deras största intresse, man kände sig sedd. De stannade kvar för att prata efter lektionen. De skyndade inte bara vidare till personalrummet.”

”Vi bryr oss inte hur länge ni har pluggat på universitet. Ni måste bara brinna för era ämnen.”

Den andra framgångsfaktorn har varit att utformningen av arbetet, med tydliga mål, mer utmanande uppgifter och stor möjlighet att påverka undervisningens stoff, metoder och redovisningsformer. Eleverna poängterade att de fria arbetsmetoderna ställer krav på elever att ta ansvar.

Anton menade att han först i åk 9 har fått möjlighet att upptäcka sitt bästa sätt att lära, att få arbeta med film och Keynotepresentationer.

Läraren Ulrika Mårtensson fyllde på med att poängtera att världen inte är uppdelad i olika ämnen och att de därför försöker arbeta tematiskt och ämnesövergripande med aktuellt i tiden som utgångspunkt. Man får bra draghjälp av medier på detta sätt. Eleverna höll med om att detta var ett recept för framgång och underlättar för eleverna att känna inre motivation.

Det första temat i höstas döptes till ”Som om jag bryr mig”, där mobbning var i fokus. Lärarna började med en provokation för att få eleverna att börja tänka och reflektera kring ämnet och fångade sedan upp detta på en gemensam tankekarta. Sedan fick eleverna välja vad de vill arbeta vidare med och veta mer om.

Varje arbetsområde inleds med en genomgång av mål och betygskriterier. Arbetsmetod och redovisning är relativt fri inom vissa ramar. Eleverna får arbeta som på högskolan, med problemformulering, metod, resultat och diskussion.

Att alla har varsin dator underlättar arbetet mycket och är en viktigt för att lätt hitta information, kommunicera, strukturera, presentera och skapa, men det är inte tekniken i sig som har gjort skillnad, poängterar eleverna. Det är det tematiska och ämnesövergripande arbetssättet, med engagerade lärare.

Matilda avslutade med att säga att hon vill att föräldrarna till hennes guddotter ska flytta närmare henne så att flickan får gå på Kristiansborgsskolan. Ett bättre betyg för en skola måste vara svårt att få.

Anton och Matilda bjöd även på vacker poesi till alla lärare:

Vi är veken på ljuset,
skolan är stearinet på veken,
lärarna är glöden,
inte förrän då är vi färdiga brinnande ljus att lysa världen.

Kristiansborgsskolan tar gärna emot studiebesök.

Anton Andréasson och läraren Ricard Cegrell tog i torsdags emot det nyinstiftade Eldsjälspriset.

Den sköra tråden

Jag hade idag förmånen att lyssna till Fredrik Svensson på Lin Educations inspirationsdag i Malmö. Fredrik är bl.a. grundare av TÄNK OM, där jag arbetar som konsult, men jag hade aldrig hört honom live tidigare.

Det jag tar med mig från två timmars föreläsning och seminarium är att det inte är lätt att nå framgång. För det kräver skolledare som har frirum att bedriva skolutveckling, skolledare som sett vad som sker i världen och som drar slutsatser utifrån detta, skolledare som är tydliga med sin vision, skolledare som fokuserar på de lärare som vill framåt, skolledare som är ledare.

Skolledare. Rektor. Chef. Ledare.

En dator per elev är en bisak i sammanhanget. Det är vad vi ska göra i en förändrad värld det handlar om. Fortfarande står sig den svenska skolan ganska bra i globala jämförelser, framförallt om vi inte bara tittar på faktakunskaper, utan på saker som kreativitet, samarbete osv. Fredrik menar att vi har världens bästa läroplan. Det är bara det att vi måste bli så mycket bättre på kreativitet, nyskapande, entreprenörskap osv. när Kina, Indien m.fl. knappar in på försprånget. Det byggs 100 nya universitet i Kina just nu, med flera miljoner studenter som tävlar med de svenska.

Kina har som vision att vara världsledande inom kunskapsutveckling år 2020. USA har börjat att ta upp denna kamp. I Sverige sa Jan Björklund i onsdags att hans vision är att fler elever ska nå målen. Som om det vore en vision? Det är ju det löfte vi ger till eleverna i våra läro- och kursplaner. En utbildningsminister måste väl ha större visioner än så. Fredrik konstaterade även att vi under flera decennier inte har haft en enda utbildningspolitisk vision. Skrämmande, eller hur!?

Fredrik talade även om halveringstiden för kunskap, som var ca 65 år för inte så länge sedan. När alla arbetade på en och samma arbetsplats under alla år. Idag har vi en halveringstid på ca 3-6 år, och inom högteknologiska branscher runt 6 månader. Vad behöver elever/studenter kunna då?

Som Micke Gunnarsson frågade sig lite senare under eftermiddagen: Om man kan leta upp vilka flagga som helst i hela världen och skriva ut den. Kan man då alla världens flaggor?

Man bör varje dag fråga sig: Vad är kunskap idag? Är flaggkunskap viktigt? Är det mer eller mindre viktigt idag jämfört med igår? Och hur ska vi bedöma kunskap med de verktyg vi idag har för bedömning?

Idag blev jag tipsad om en artikel i Computer Sweden där forskaren Patrik Hernwall beskrev sin syn på skolan och vår avsaknad av vision. Riktigt bra analys! Han menade även att:

”De nya redskapen uppmuntrar till nytänkande och då kanske det är sådant som sociala förmågor, kritiskt reflekterande, eget skapande, kunskapssökande och innovationskraft som ska vara det som skolan ska lära ut.”

I en 1:1-satsning är det inte tekniken som är det viktigaste, det är alla överens om. Men för att vi ska orka ta tag i den enorma förändring vi står inför måste tekniken ”bara fungera”.

Att få med sig alla, eller i alla fall den kritiska massan, är en ”balansgång på en skör tråd”, sa Fredrik idag. Jag lovar att tråden brister om tekniken fallerar.

En kursändring på ca 179°

Jag läste i Troed Troedssons facebookflöde för någon dag sedan:

Helena Giertta kallar dig för läsare. Staffan Heimersson tycker att hans egna betraktelser är intressanta men dina är patetiska. Sara Kadefors tycker det är trist men vill påminna dig om att dina FB-vänner inte är på riktigt. Krister Wistbacka kallar dig för ”bloggvalp”. Fyra ledande journalister som inte bara missat tåget utan hela järnvägens utveckling. Det är ju roligt!”

Roligt? Kanske. Men mer oroande än roande…

Se Troed där han bland annat utvecklar sina tankar kring sociala medier. Tjugo mycket sevärda minuter!

I förra veckan hade jag möte med några rektorer i Ystad. Vi kom fram till att ingen av dem använder Facebook. Det var dock inte av princip, som jag förstod det – och det känns i alla fall skönt. Jag hoppas de skaffar konton snart. Om man inte deltar i de sociala medierna idag undrar jag hur man gör för att omvärldsbevaka. Hur ska man göra för att förstå vad som hänt och händer i samhället, vilken värld deras elever ständigt befinner sig i.

Hans Renman skrev följande för några minuter sedan på sin facebookvägg:

”Kinas regering meddelade igår: Ska satsa på fortsatt ekonomisk utveckling till nya nivåer, minska avståndet till USA, satsa på hightech, öka forskningsanslagen… (Sverige kontrar med nationella prov i SO.)”

Hans formulerade i ett par meningar precis vad jag känner just nu. Det vi hamnar i både nationellt och lokalt när vi själva saknar visioner. Vi försöker navigera i ett värld som snurrar som aldrig förr, har kanske kloka idéer och är inspirerade att utveckla våra skolor och vår undervisning, men dignar under direktiv från regering och Skolverket om att kontroll och dokumentation är lösningen på allt.

Jag hoppas verkligen att motivation, kreativitet och entreprenörskap snart kan få ta en reell plats i våra skolor och att vi kan sprida goda exempel via våra nätverk och i media. För Sverige skulle kunna göra så mycket bättre. Tänk om en utbildningsminister skulle kunna fortsätta peka med hela handen, fast åt rätt håll. En kursändring på ca 179°…

Pojken med kudden under armen…

Ni som läst min blogg ett tag vet om att jag följt Broängens ettor med stort intresse under de två år projektet hittills pågått. Läs inläggen här.

Jag har precis haft den äran att ta del av den rykande färska Broängens ettor – projektrapporten.

En dator per elev. ABC-böckerna bort. Nya kommunikationsmönster med föräldrar som direkta mottagare av texten. Hemsida som fönster ut. Mail, chatt, virtuella communities, wikis, digitala bildberättelser och film.

I åk 1 och 2. Och det är inte första och andra ring vi pratar om!

Projektet fick tyvärr sämsta tänkbara start. Datorerna blev stulna och projektet blev ett halvår försenat. De fick då ”…hoppa över mycket av planerade lär känna din dator-aktiviteter… Det gick så fort när vi inte styrde. Detta stärkte oss i att ge barnen ett stort ansvar och att lita till att de snabbt lär sig om de får prova själv och visa varandra.”

”Det gick så fort när vi inte styrde” är den fras jag fastnar för. För det är det vi gör. Jag gjorde det när jag var lärare och fortfarande gör jag det som IT-pedagog. Planerar så in i minsta detalj att elevaktivitet, elevdemokrati och elevernas engagemang riskerar att bli lidande.

Precis som jag skrev för någon dag sedan, barn kan lära varandra otroligt mycket, bara vi låter dem göra det.

Fram för öppna frågeställningar, samarbete och kommunikation så slipper eleverna bli ”Right Answer Vending Machines”.

Läraren Pernilla Mellqvists och mediepedagogen Jannie Jeppesens synsätt har genomsyrat projektet och syns i projektrapporten. Ett projekt där man verkligen har utgått från det som annars så lätt bara låter som tomma floskler:

”Undervisningen skall anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den skall med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling.” (Lpo 94)

I rapporten berättar man även om misslyckade undervisningsidéer. De första styrda uppgifterna, när det inte finns någon mottagare gav inte alls den utdelning lärarna hade hoppats på.

”Då barnen blivit säkra på de funktioner som finns i communityn släppte vi på nya funktioner utan att berätta för dem om dem. Vi ville att de själva skulle upptäcka dem och därmed också ge funktionerna den mening de själva ser. När vi aktiverade möjligheten att starta Forum skedde ingenting. Vi pedagoger startade då ett par utefter aktuella frågeställningar som ”Hur firade ni Valborg?” Ingen nappade. Det var inte intressant ur barnens perspektiv och där kunde vi gjort ett val att ge det i uppgift åt alla att skriva i forumet. Men det gjorde vi inte utan vi stängde helt enkelt ner funktionen. När chattfunktionen upptäcktes gick det däremot som ett surr genom hela klassrummet och den nya upptäckten spred sig som en löpeld. Alla började chatta både under skoltid och hemifrån. Samma princip där, leken och undersökandet fick ta all plats.”

Eleverna har fått möjlighet att visa upp det de är bra på, instruera andra i hanteringen av program, framföra dikter och visa bildspel.

Klassråden har blivit mer engagerande och demokratiska genom digitala verktyg.

Google Translate används mycket! I åk 2!

Resultatet då?

”Barnen skriver mer text än andra jämnåriga. De skriver olika sorters texter med en stor medvetenhet om målgrupp. Eftersom de läser så mycket mer text som läsare av varandras texter och när de surfar har de en större förståelse för att det finns en avsikt/författare bakom varje text. Deras digitala kompetens i bemärkelsen att handha verktygen är stor. De antar lätt nya program och lär sig dem genom att försöka och genom att ta hjälp av varandra både muntligt och skriftligt. De kan grunderna i filmredigering, ljudredigering, bildhantering och olika ordbehandlingsprogram. Deras förståelse för källkritik, nätsäkerhet och personlig integritet på nätet ligger i linje med deras förmåga att söka och sortera i information på nätet. De använder ofta fler olika källor när de hämtar information.”

Och alla barn anser att de har en läslig handstil.

Bästa citatet från rapporten: ”Helt plötsligt en kväll stod en pojke utanför dörren med en kudde under armen. De hade bestämt på chatten att han skulle sova över.”

Det gäller att våga. Att få med sig elever är inte så svårt. Att få med sig föräldrarna lite svårare. Ledningen kan vara en svår nöt att knäcka ibland. Största motståndet vid den här typen av förändringar brukar vara kollegor.

Tack Broängens ettor för att ni vågat!

Idag såg jag en härlig film om en kille utan armar och ben, vars arbete är att inspirera andra. Företagets namn: Attitude is Altitude.

Rätt inställning är allt.

Varför inte göra det enkelt?

Jag vill gå i åk 2 på Broängsskolan. Eller ha mina barn i klassen.

Varför? För att de på ett naturligt sätt integrerar teknik i klassrummet och därmed skapar en lust att lära som är svårslagen.

Jo, jag vet. Det finns många arbetssätt, arbetsformer och platser som kan skapa denna lust: i naturen, i affären, i skapande med händer, i klassrummet…

Och ja, jag vet. Det är oerhört viktigt att skapa en grupp, ge barnen inflytande, hitta rutiner… Men vi kan inte ”först göra det och sedan använda datorerna” – ett argument som jag hört alltför ofta.

Det som slår mig när jag lyssnar till eleverna, Jannie Jeppesen och hennes kollega är att det är… enkelt.

Varför låter vi eleverna i åk 1 bokstavsträna hela ettan? 28 bokstäver på 28 veckor. Framförallt om de kan läsa och skriva redan?

Varför låter vi inte eleverna känna glädje över att ha lärt sig något, utan endast att ha blivit ”klara”?

Varför inte göra det enkelt?

– En dator per elev från åk 1.

– En community där eleverna får skriva, skapa, synas, samarbeta och kommunicera – med föräldrar och lärare som medspelare. Detta engagemang i oerhört viktigt!

– Och viktigast av allt: Medvetna och goda pedagoger som vågar tänka utanför lådan.

Varför inte göra det enkelt? Som på Broängen…

Inspireras:

Del 1 Föreläsning om Broängens ettor

Del 2 Barnen berättar

Del 3 Vidgade textlandskap

Bosse, Frida, Klippa och Klistra

Jag var på Lin Educations inspirationsdag i Malmö idag och hade bestämt att jag inte anteckna. Bara njuta.

Problemet var bara att Bosse Dahlbom var för bra. Samma sak med lärarna och eleverna från Fridaskolan.

Fram med mobilen för att fotografera av slides och skriva anteckningar…

Bosses fokus var på skolans roll i samhället. Att skolan måste vara en del av övriga samhället, att eleverna måste få delta i samhället betydligt mer än idag, och att hela vuxensamhället har ett ansvar för detta.

Han oroar sig för att barnen/eleverna hela dagarna bara får träffa pedagoger från det att de är 2 år tills de går ut gymnasiet. Att de kanske borde träffa ”obehöriga” och amatörer” lite mer, dvs. alla som till sin profession inte är utbildade pedagoger (som ofta är av samma medelklass-skrot-och-korn-och-inte-sällan-med-pedagoger-som make/maka/föräldrar), men som har mycket att bidra med när det gäller kunskaper och erfarenheter.

Nätverk är bland det viktigaste vi kan ge våra elever. Obehöriga och amatörer är oerhört viktiga delar i dessa nätverk. 15-åringar borde ha varit på minst 15 arbetsplatser var.

Bosse resonerade vidare kring utvecklingen i Sverige från 1700-talet och framåt: tillväxt, teknikens betydelse, hur människors vinnarinstinkt och byteshandel har lett fram dit vi är idag.

Vi bor i ett land där vi har det 50 gånger bättre än för 200 år sedan. Borde vi inte stanna upp och bara vara otroligt nöjda med detta? Tyvärr går inte det om vi lyfter blicken för några sekunder. Vi är nämligen på mycket god väg att bli omsprungna. Med stora kliv. Precis som Fredrik Svensson och Fredrik Härén brukar göra tog Bosse upp exemplet Kina och kunskapssyn, människosyn och syn på lärande.

Min favorit idag var resonemanget kring fusk i skolan. Det handlade om den kända problematiken att eleverna tar fakta och färdiga arbeten från webben och sedan stuvar om och lämnar in till läraren, som kör texten i plagiatkontroll och menar att det eleven ägnat sig åt är fusk. Samtidigt är det så här man gör i resten av världen, samhället, näringslivet. Man bygger inte allt från grunden.

Bosse föreslog att vi borde komplettera de tre etablerade färdigheterna Läsa, Skriva och Räkna med två till: Klippa och Klistra.

Jag har fram till idag tänkt att vi borde formulera uppgifter i skolan som innebär att det inte går att lämna in uppgifter som endast är klippta och klistrade, utan först måste blivit processade genom eleverna själva och helst i samarbete med andra. Samtidigt lånar/delar/bearbetar jag själv andras material dagligen. Varför skulle inte eleverna få göra det samma i skolan, som ska vara en spegling av samhället? En riktigt god bit att suga vidare på.

Bosse är en föreläsare som spottar ur sig one-liners, men jag stannar vid detta idag och hoppas att få möjlighet att se och höra honom snart igen.

Den stora överraskningen idag var lärarna och eleverna från Fridaskolan (grundskola och gymnasium). Jag blev djupt imponerad över sättet de arbetar med bedömning. Mycket medvetet. Mycket påläst. Bedömningar i stunden, med hjälp av tekniken, så formativt att jag slår frivolter.

Eleverna briljerade med att veta exakt vilka verb som brukar användas i de olika betygskriterierna. Detta var gymnasieelever, men jag är övertygad om att vi kan göra samma sak med de yngre eleverna. Det handlar bara om att lägga tid och kraft på att låta eleverna bli involverade i styrdokumenten. Mer av självvärdering, kamratvärdering och andra typer av respons leder nästan till att läraren inte behövde vara bedömare längre, i alla fall långt ifrån den ende.

En av lärarna berättade att de första skoldagen i åk 7 hade gett eleverna i uppdrag att formulera betygskriterier i den fejkade kursen Kamelskötsel A. Vilken bra ingång till diskussioner kring mål, kriterier och bedömning!

Ytterligare en mycket intressant erfarenhet de delade med sig av handlade om datorer. Att Fridaskolan var mycket tidigt ute med datorer i undervisningen och har testat det mesta i teknikväg. Att de nyligen hade infört 1-1 och att det gav positiva resultat, men det var bytet från PC till Mac som innebar den där förändring som alla hade hoppats på och räknat med. Jag, som själv deltar i TÄNK OM och använder Mac privat sedan i somras, förstår precis vad de pratar om. Jag vill dock hålla alla dörrar öppna och inte snöa in på EN leverantör eller EN datormodell. Jag tycker att vi har en bra PC-miljö i vår kommuns skolor.

Men… Mac är som gjord för skolbruk. Inte bara för dom som ska arbeta med webdesign och film. För alla. Programvarorna är enkla att lära sig och att använda. Det bara är så. Läs Dr P.O:s inlägg om du inte är övertygad.

Jag hade bara hört gott om Fridaskolorna sedan tidigare och efter en dag med så många goda exempel på vad de gör är det bara att stämma in i kören. Jag förstår varför de har Sverigerekord i studiebesök.

Nedanstående film är gjord av personal på Fridaskolan i Vänersborg. Jag misstänker att arbetsklimatet på skolan avspeglas i videon.

Tankesmedjan OmBildning

För några veckor sedan presenterade Stefan Pålsson, Mikael Andersson, Thomas Fritz och Ingemar Svensson ett gemensamt projekt: Tankesemedjan OmBildning. Och de har verkligen gått ut hårt!

De vill arbeta ”…för att lärare och beslutsfattare ska se och använda begreppet bildning som verktyg, metod och utgångspunkt för pedagogisk förnyelse.”

I väntan på en riktig webbplats kan man hitta dem på Facebook.

Lite mer info om dem kan man hitta här.

Läs även två utmärkta artiklar av dem:

Vi behöver ett nytt perspektiv på kunskap och bildning

Where is IT?

OmBildning

Just D, OECD!

Francesc Pedró vid OECD intervjuas av gymnasieelever på YBC i Nacka. Se denna film och fem andra från BETT-mässan här.

I slutet av intervjun poängterar han att vi borde hitta nya sätt att bedöma elevernas förmågor och kompetenser. Problemlösning, kritiskt tänkande, samarbete, samt lärande oberoende av tid och plats.

Om vi inte bedömer dessa förmågor i nationella prov kommer vi inte se några förändringar i undervisningen, säger han.

Francesc Pedró, OECD vid DIUs BETT-seminarium from diu redaktion on Vimeo.

Sune Nordström skriver på samma tema idag:

”Vi behöver få kreativa elever som kan arbeta problemorienterat i team.
Vi måste ta tillvara varje elevs kompetens,
vilket inte minst märks när vi alltmer
lämnar industrisamhället och går in i tjänstesamhället.
Vi har inte råd att sortera ut en fjärdedel.”

Även Anders Erenius skriver om kunskapssyn idag:

”Alldeles för många elever i Sveriges skolor går i samma skola och får matat sig samma undervisning som sina föräldrar. Detta trots att möjligheten att i grunden ändra skolans arbetssätt finns. Resten av världen har redan genomgått den förändringen.”

Just idag känner jag mig hoppfull. Jag tror att förändringen kommer. Relativt snart och i relativt stor omfattning. Men det krävs övertygelse och ihärdighet. Och kanske öronproppar när olyckskorparna kraxar som mest.

Vad kan just du och jag göra för att vara med och påskynda denna förändring?

Gör det nu. Nu är det inte dags att vänta! Och vi kan framförallt inte vänta in alla.

Ann Catrin Brockman, kommunpolitiker (S) i Sandviken, uttrycker det bra:
”Var ska vi börja någonstans? Ska vi vänta tills varje lärare, personal i skolan, alla politiker och alla vuxna människor är med på tåget… då får vi vänta i 15 år till.”

Ann Catrin Brockman, Sandviken, vid DIUs seminarium på BETT from diu redaktion on Vimeo.

Ann Catrin pratar även om hur svårt det är att satsa på ny teknik samtidigt som varslen duggar tätt. Även i Falkenberg är frågan kring lärare/datorer en het potatis. Folkpartister i Falkenberg ifrågasätter datorn i skolan (ovanligt…). Jag gillar Lars Johnssons tankar kring detta:

”I tiotals år har vi haft kostnader för datorer och allt som behövdes runtomkring, men vi kunde bara utnyttja en bråkdel. De kostnaderna borde vi verkligen ha diskuterat! Vi hade datortekniker som hade få datorer att sköta, men dessa krävde ständig service eftersom få kunde hantera dem, få var rädda om dem och datorerna var i allmänhet illa anpassade för skolverksamhet. … Det är kanske tanken att skolan skall vara en punkt i samhället som inte förändras. En plats där det ser likadant ut som det gjorde när föregående generation befann sig där. Varför skall skolan vara en isolerad ö från omvärlden? Varför skall inte skolan förändras när så gott som hela världen gör det? Jag orkar inte ens redogöra för allt jag ser som bevis för att världen är en annan än för bara några år sedan. Det ser och inser väl alla!? Varför skall då skolan fortsätta vara icke-digitaliserad, omodern, ouppkopplad, omvärldsfrånvänd?”

Där sätter jag punkt för ikväll…

Vad vill vi göra?

En kort film med mycket innehåll…

Stephen Heppell konstaterar att vi med dagens teknik kan göra i princip vad vi vill i skolan.

Frågan är nu: Vad vill vi göra?