En rullande snöboll

I januari skickade Käthe Ivarsson, verksamhetsansvarig på Ungdomens hus, ut ett mejl till rektorerna i Ystad. Den innehöll en länk till en film som eleverna i åk 7 på alla högstadieskolor i kommunen hade skapat under läsåret. Jag bäddade in den på Skolväskan under några veckor och många såg filmen under denna period.

Det visade sig snart att flera lågstadieklasser i kommunen hade anammat idén med pusselbitarna och gjort egna. Utan att det var en del av det ursprungliga projektet. Webbpubliceringens ringar på vattnet i sitt esse!

När jag besökte Ungdomens hus för någon vecka sedan fick jag höra talas om ännu fler som hade använt filmen. En skola i Uppsala hade inspirerats:

”Vi startade upp ett projekt med alla barnen 1 år till 12 år som handlar om lika + olika = unika. Vi hade sett er lilla film om ert projekt och hört er fina sång som vi tog fasta på. Nu ska vi ha en återkoppling då vi ska träffas igen med alla barn och sätta i hop vårt pussel vi har jobbat med vi tänkte använda er sång om det går bra jag hittade texten så vi ska försöka lära våra barn den. Det blir ju inte på skånska men fint ändå vi är ju olika. Vi hoppas att det är ok.”

Den 17 november kom en kommentarer från Uppsala med en länk till filmen nedan. Fantastiskt!

Susanne Nilsson på Ungdomens hus berättade även att förskoleklasserna på Edvinshemsskolan hade sjungit låten och spelat in en video.

I somras sjöng dessa barn sången tillsammans med Ungdomens hus-kören live på utställningen Fritiden.

Otroligt hur en snöboll kan rulla…

För att det inte gjordes en plansch.

För att det inte sparades på USB-minne.

För att det inte inte brändes på CD-skiva.

För att klippet lades på YouTube.

En stjärna vid namn Lisbeth Klinga

Sommaren 2009 var jag ute på en förskola och kom att börja prata med en av förskollärarna, en ganska bra stund. Vi pratade om IT i samhället, om ungdomars användning av sociala medier och teknik och om hennes fientliga inställning till datorer. Jag tyckte att hon skulle ge det en chans, att hon skulle prova på PIM, men hon var långt ifrån där. Men efteråt fick jag ett vykort där hon tackade för samtalet.

Ett år senare, precis vid skolstart, fick jag ett mejl.

”Hej. Hoppas semestern varit skön och stärkande. Här kommer överraskningen! Finns det plats i PIM under denna höst? Jag skulle kanske FÖRSÖKA. Vi hörs.”

Så överraskad och glad har jag väl knappast blivit någon gång. Hon deklarerade dock tydligt att hon inte alls tänkte göra klart alla tre uppgifter, men skulle åtminstone göra ett försök.

I fredags var det deadline för 4,5 års PIMande i Ystad. Samma dag fick hon sin tredje stjärna.

Jag vet inte om hon vill figurera med sitt namn i min blogg, så därför kallar jag henne Lisbeth Klinga. 😉

Och jag skickar min varmaste kram till henne ikväll. Vilken bedrift!

Jag misstänker att Lisbeth känner sig ”färdig” nu. Men det är ju nu det roliga börjar.

Fast det berättar jag nog först nästa vecka.

Inte per vykort. Inte per mejl. Men kanske via Facebook?

100 talare

Vårt första TeachMeet Syd kändes verkligen som en succé. Bra talare, intressant innehåll, bra stämning, bra arrangerat.

Vi är IT- och mediepedagoger i fem olika kommuner som planerat detta tillsammans, men det är Charlotte Christoffersen på Pedagogiska centralen i Malmö har dragit det största lasset. Hon sammanfattar även träffen i ett blogginlägg och har länkat till allt som är värt att länka till.

En reflektion…

På ett TeachMeet behövs egentligen bara tre saker: talare, åhörare och tid för mingel. Åhörare är aldrig några problem att ordna. Vi hade över hundra anmälda på 2-3 dagar. Talare däremot…

Denna gången var jag en av 13 talare. Av de andra tolv var jag med och ”tvingade med” tre. Bland de övriga förstod jag att åtminstone ytterligare ett par hade blivit övertygade av sina kollegor att ställa upp. Bland annat stjärnan Mattemalin, som med sina kunskaper i Google Apps relativt lätt skulle kunna sälja sina tjänster.

Vad är detta?

Varför är det så svårt att få pedagoger att vilja och våga berätta om det de gör? För det dom gör är tydligen inte något speciellt alls, inte viktigt, inte tillräckligt innovativt, inte ska väl jag…

Detta är lärare som varje dag genomför välplanerade/innovativa/vanliga/misslyckade/roliga lektioner med elever, pratar inför 40 föräldrar en gång per termin, diskuterar lärande med sina kollegor (får man hoppas!).

Hur kan man INTE ha något att berätta om inför andra lärare under 7 minuter?

I Ystad har vi ett tiotal lärare som vågar, i bloggen Vi lär varandra. Jag upplever den som väldigt seriös och opretentiös på samma gång. Det är en bra kombo.

Nu ser vi fram emot nästa TeachMeet Syd i Helsingborg den 13 oktober. Då hoppas jag på 100 talare och 13 åhörare. 😉

Tills dess: Njut av talarna från i torsdags.

Ms Cool – om att våga

Igår föreläste jag inför drygt 350 pedagoger i Falkenberg. Helt vansinnigt!

Det gick ganska bra, tycker jag, men det finns alltid saker jag vill göra annorlunda till nästa gång.

En sak vill jag dock aldrig göra om. För den går inte att göra bättre. Tack vare en tolvårig tjej och att jag tänkte utanför boxen, för en gångs skull.

Kvällen innan föreläsningen chattade jag med Tove Andersson, IT-pedagog i Lysekil. Vi hade aldrig chattat tidigare, men hon hörde av sig och kollade läget mitt i min kanelbulle med mjölk.

Jag nämnde att jag skulle spela upp låten Memory, som hennes dotter Frida har skrivit själv. Jag tänkte använda den innan föreläsningen drog igång, eller kanske i pausen.

Tove blev stolt och glad för sin egen och Fridas skull.

Jag kom med en idé. Att vi kunde chatta med Frida under min presentation, innan vi spelade upp YouTube-klippet. Någon sekund senare kom vi fram till att vi skulle ha ett videosamtal med Frida live.

Jag letade upp Frida på Skype och vi pratades vid i två minuter.

Efteråt chattade jag vidare med Tove. Hon tyckte jag kunde fråga Frida om hon kanske kunde spela live på sin nya blå gitarr, men detta berättade vi inte för Frida. Lite fuffens.

När jag under föreläsningen frågade Frida om hon kunde tänka sig att spela live för oss svarade hon ja utan att blinka, plockade fram gitarren ur fodralet och konstaterade kallt: ”Vilken tur att jag har lärt mig ackorden utantill”.

Och som hon briljerade. Så cool!

En lärare skrev följande på Facebook precis: ”Väldigt duktig tjej. En kollega bakom mig började gråta och många fick gåshud.”

Jag använder i princip aldrig Skype annars, var lite tveksam till kring hur det skulle bli med rundgång, undrade hur ljudkvaliteten skulle bli osv. Jag skyller på min lärarbakgrund. Att allt ska vara så förberett att inget, absolut inget, ska gå utanför min planering.

Martin Ekholm i klass 5A på Backaskolan är den som använder nya verktyg för lärande mest i Ystads kommuns grundskolor. Han har precis startat upp ett arbete med sina elever i åk 5 där de använder Google Sketchup. För första gången någonsin vågade han säga till eleverna: ”Jag kan inte det här”. Istället fick eleverna titta på instruktionsfilmer på YouTube. Och efter en liten stund var de i full gång. Så enkelt. Varför inte göra det enkelt?

Nu vågade även jag. Det var det roligaste jag gjort på länge. Kul att 350 andra fick njuta av samma sak.

Och vad hade vi gjort om inte Frida hade vågat? Fast den frågan fanns nog egentligen inte på kartan. En talangfull tjej som får möjlighet att visa något hon är bra på. Vi hittade ett bra forum. Det är detta vi måste göra hela tiden. Hitta nya forum, former och verktyg för lärande för våra ungdomar.

Vi måste våga sluta säkra upp allt som kan gå fel och våga släppa loss kreativitet, spontanitet och glädje. För är klassrummet så säkert att det inte tillåter några fel eller misslyckanden (och de utmaningar och möjligheter det ger i sig) är det inget rum för lärande.

För er som inte var med live… här är Frida med sin egen låt Memory (från december 2010):

Deal?!

Idag har jag haft förmånen att träffa gänget som arbetar med Skriva sig till läsning 2.0 i Ystads kommun. Tredje träffen av fyra detta läsår. Trots att det är långt mellan gångerna känns det som om vi håller ihop det bra.

Vi börjar alltid med att jag håller i en timmes inspiration/diskussion. Idag visade jag exempel från Erica Lövgrens blogg:

Vi tittade även på Piteås inspirationstidning Kreativt i klassrummet och vår egen blogg Vi lär varandra. Vi såg även en stund av UR-programmt I love språk om Skriva sig till läsning, som jag skrivit om tidigare. Framförallt var det roligt att kunna visa upp att vårt arbete följs av personer från andra skolor runt om i Sverige.

Efter den inledande timmen delas storgruppen i mindre grupper: F, 1 och 2-3. Smågrupperna får lära sig ett digitalt verktyg (Storybird, Voki och Glogster så här långt) under en timme och den andra timmen är det fritt utbyte av tankar, tips osv. Och då handlar det långt ifrån bara om Skriva sig till läsning. Det blir en hel del IUP, LPP och andra diskussioner.

Idag berättade Gunilla Sonesson om hur hon använder Today´s Meet på klassråden i åk 1. Hon använder det varje vecka och eleverna har aldrig varit med om ett traditionellt klassråd(!), så de har inte något att jämföra med. Hon konstaterade att det är veckans höjdpunkt för både elever och henne. Eleverna vill så gärna berätta och tycka att motivationen att skriva är på topp, och de är helt slut efter 30 minuter.

Fler saker man gör i klasserna: läxor som mejlas, dikter i Voki, barns rättigheter där eleverna själva talar in sina texter, faktasökning i NE Skola, bloggning tillsammans med barnen, filmat och fotograferat om Ystad, skannat in barnens egna bilder till en PhotoStory…

En elev hade bett att få skriva i Storybird istället för Word. Det passade henne bättre. Alla dessa success stories – om barn som lyckas, tack vare inspirerade/inspirerande pedagoger och bra verktyg för lärande.

Efter ett sådant här möte går jag hem som på moln. Det finns en enorm positiv kraft i mötet mellan lärarna. De lär och inspirerar verkligen varandra. Dom säger det själva. Och det syns och märks tydligt.

Jag klarar mig långt på sociala medier, men det gör inte våra lärare – än. De kräver workshops och fysiska möten. Och efter en dag som idag är jag benägen att vika ner mig. Workshops IRL får det bli. Men i så fall ska alla deltagande lärare blogga på egna ben vid sidan av sin klassblogg under nästa läsår!

Deal?!

Sanningar som begränsar

Jag har precis sett programmet I love språk som denna gång handlade om metoden ”Skriva sig till läsning”. Gäster i studion är rektor Nina Lidfors, chefredaktör Peter Becker och docent i pedagogik Ulf Fredriksson.

Jag är först och främst väldigt glad att metoden lyfts fram, men samtidigt märker jag att diskussionen dem emellan speglar de erfarenheter jag gjort de senaste åren. Forskare som säger att vi inte kan veta att metoden fungerar, trots att alla pedagoger och elever som provar den är övertygade om att det är så. Och frälsta som framhärdar att vissa centrala punkter i Tragetons metod är oomkullrunkeliga (äntligen har jag fått använda detta läckra ord i min blogg!), bl.a. att eleverna måste arbeta i par, stå upp och rita alla bilder själva.

Jag skriver tyvärr, eftersom jag är övertygad om att Nina är en framgångsrik rektor och att arbetet med Skriva sig till läsning på hennes skola är en stor framgång. Jag har också sett de otroligt stora vinsterna med samarbete kring texter och fantastiska bilder som eleverna har ritat till sina berättelser och rekommenderar Tragetons metod till alla jag träffar. Men ibland kanske elever vill skriva på egen hand, sitta ner för att vila benen efter rastens fotbollsmatch eller använda ett foto som utgångspunkt för det dom vill skriva. Vi som ser vinsterna med Tragetons metod måste helt enkelt undvika att låsa fast oss i sanningar som begränsar.

Att få börja skriva på dator istället för med penna anser jag vi ska vara överens om. Men hur klassrummet inreds, arbetet organiseras, om man ska stå eller sitta, rita eller använda färdiga bilder osv. måste vara upp till varje skola, pedagog, elevgrupp och elev.

Vi kan dock tipsa varandra om lyckade upplägg, precis som Erica Lövgren har gjort i sin bok eller som vi gör i bloggar runt om i Sverige. Vi måste bli duktigare på att berätta för varandra hur vi själva gör i våra klassrum, dela erfarenheter med varandra i sociala medier eller IRL. Men vi måste göra det med öppna sinnen.

Trageton lanserade metoden 1998. Det har hänt en del sedan dess, framförallt på webben. Att använda de nya verktyg för lärande som skapats de senaste åren måste ju vara en självklarhet. Eller ska eleverna om och om igen bara skriva i Word, klippa ut texten, klistra in den i en bok och rita en bild till?

Det vi behöver nu är forskare som beforskar det som sker på gräsrotsnivå i Sverige och andra länder idag. Vi behöver sprida ”Skriva sig till läsning” vidare, till varenda unge. Men låt oss göra det utan ”sanningar” som begränsar mer än vad de möjliggör.

Jag avslutar med att citera eleven Caroline som då gick i åk 2 i en skola i Ystad:

”När man skriver med händerna kan det vara skönt att vila andra kroppsdelar”.

Inspiration från Ystad

För någon månad sedan fick Martin Ekholm och hans elever på Backaskolan besök av kommunens informationstidning ”Ja, i Ystad”. Det resulterade i en trevlig artikel. Fast ordet cyberrymd känns inte riktigt 2010, eller? 🙂

Logga in

Vi planerar så smått för 1-1 i Ystad trots att inte något politiskt beslut är taget i frågan. Alla inser att vi är på väg dit, det är bara en fråga om när.

En av många saker att ta ställning till, resonera och diskutera kring är vilken support vi förväntar oss när alla har varsin dator. Blir behovet av support tre gånger så stort när vi har tre gånger fler datorer, eller blir ”ärendena” färre när alla tar hand om sin dator och får fulla rättigheter att installera, anpassa osv.

För att skapa mig en bild över vilken typ av ärenden som vi skickar till IT-avdelningen (och vilka som inte längre kommer att vara aktuella) bad jag att få ut en lista över samtliga ärenden från de senaste åren. 3100 sidor var lite svåra att överblicka, framförallt när de inte alltid är bokförda på rätt sätt.

Hur som helst kom jag på att jag kunde använda mig av Wordle ”för att skapa mig en bild” :).

Sagt och gjort.

En bild (med ett tiotal ord) säger mer än tusen ord…

Ni får lära er att inte göra det

Vår Maja är 5 år och född med ett funktionshinder. Det har inneburit och innebär många prövningar, både för henne och oss som föräldrar. Det är lätt att man som förälder blir överbeskyddande och ska ”hjälpa till” i alla olika lägen, genom att säga akta, nej, tänk på och låt bli.

På förskolan är dom alltid steget före när det gäller att låta Maja ta ansvar. Hemma kör vi tyvärr ofta på i gamla vanor och det kan ta någon månad innan vi förstått/lärt oss att hon faktiskt kan.

Idag var en sådan dag. En dag av insikt.

Maja kan ta av sig sandaler, skenor och strumpor. Det är dock inte helt lätt för henne. Strumporna strular ofta och jag var direkt där för att hjälpa.

Då sa hon: ”Nej. Jag kan ta av mig själv. Ni får lära er att inte göra det.”

Kloka Maja… Jag lovar att göra mitt bästa!

Stolt

GULDwsmall

Guldäpplejuryns särskilda pris delas ut till ”en eller flera personer som har uträttat långvariga, betydelsefulla insatser för främjande av lärande med stöd av it och medier”.

Mina förebilder Johan Lindwert (2008) och Åsa Kronkvist (2009) har fått det förut.

Och 2010 års vinnare är… jag!

Juryn valde att utse en vinnare av Juryns Särskilda Pris

Joachim Thornström, IT-pedagog och IT-samordnare på Kultur och Utbildning, Ystads kommun

Motivering: Joachim Thornström har i åratal bedrivit ett engagerat arbete med att stimulera it-utvecklingen i Ystad. Ett exempel är satsningen på skriv- och läsutveckling, där ett stort antal pedagoger har inspirerats att arbeta med dator i de tidiga årskurserna. Successivt har arbetet fördjupats och utvecklats, med begränsade kommunala resurser. Erfarenheterna härifrån har aktivt förts vidare till hela landet.

Han har vidare byggt upp webbplatsen Skolväskan, med resurser som barn kan använda i skolan och hemma på kvällarna. Den har blivit en viktig källa till inspiration för lärare och elever i hela landet.

Joachim har varit aktiv i dialogen med lärare över hela landet, med presentationer, artiklar och inlägg. I Skolväskans blogg får lärare nya tips och idéer från den omvärldsanalys om IKT som han driver med brinnande intresse. Kommentarerna i bloggen öppnar upp för pedagogiska diskussioner och reflektioner som behövs i skolvardagen.

Så glad. Så stolt. Så tacksam.

Priset delas ut på Skolforum i Stockholm, den 2 november kl 11.00-12.00, på Stora scenen.

Några som garanterat är på plats är de fyra fantastiska pedagoger som är finalister till lärarpriset Guldäpplet 2010. Martin Fernström och Josef Sahlin från Årstaskolan, med sina inspirerande sajter Kunskapshubben och Tegelbobarn. Kristina Alexanderson som dagligen inspirerar bl.a. kring Creative Commons och Webbstjärnan. Ann-Charlotte Keiller som bl.a. arbetar med geocaching i förskolan. Bara att få stå på scen tillsammans med dessa människor är hedrande. Vilken skillnad de gör för sina barn/elever och vilken inspiration de skickar över hela Sverige. Jag gillar!

Det har hänt mycket under mina sex år som IT-pedagog på utbildningsförvaltningen i Ystad. Informationssamhället har blivit ett kommunikationssamhälle och det har satt tydligt avtryck i mitt vardagliga arbete och även i mitt ”skapande” på fritiden. Länksamlingen fick sällskap av en blogg. Bloggen fick sällskap av en facebookgrupp.

De senaste 2-3 åren har min värld vidgats något oerhört. Jag har genom mitt bloggande skaffat mig ca 100 nya bekantskaper, kollegor och framförallt vänner. Jag följer deras arbete, tankar, idéer, framgångar och motgångar dagligen i olika sociala medier. I Umeå, Kungsbacka, Lund, Nacka, Södertälje, Kristianstad, Stenungsund, Piteå, Falköping, Uddevalla, Skövde, Helsingborg, Visby, Vänersborg, Botkyrka, Örebro, Trollhättan, Falkenberg, Göteborg, Sandviken, Stockholm och Malmö pågår skolutveckling som jag har stenkoll på. Ett stort tack till er alla! Jag hade inte kommit halvvägs utan er. Vi lär varandra.

Jag har även fått möjligheten att delta i TÄNK OM, med grymt kompetenta spiratörskollegor. Mötena med dem och pedagogerna vi utbildar har gett mig nya perspektiv som vi kommer att kunna använda oss av när Ystads kommun börjar arbeta med 1-1 i en (förhoppningsvis snar) framtid.

Även i Ystad sker skolutveckling med IT som naturligt verktyg. Vi har skapat en bra infrastruktur och gett grundläggande kompetensutveckling till alla pedagoger. Våra dagliga framsteg går att följa i över 200 bloggar som uppdateras ofta. Jag är oerhört tacksam att få arbeta i en organisation där det är högt i tak och stort frirum, med duktiga pedagoger som inspirerar varandra. Ett alldeles speciellt tack till läraren Martin Ekholm som är ett utmärkt bollplank och som alltid är på hugget när vi drar igång nya projekt.

Sista tacket till min familj: mina två underbara döttrar som lär mig nya saker varje dag och min fru Carolina för många saker, i detta sammanhang för den elevsyn och kunskapssyn hon delar med sig av varje dag. Precis vad jag behöver när jag snöar in på de digitala verktygen lite för mycket. Det var faktiskt Carolina som kom på namnet Skolväskan.

Till sist:

Läroböcker, ämnesuppdelning och 40-minuterslektioner begränsar.

Bloggar, wikis, foto, film och digitala verktyg möjliggör.

Den tekniska utveckling som skett (och sker) i samhället de senaste åren måste sätta sina spår i skolan, med tydliga mål, öppna uppdrag med verkliga mottagare, t.ex. genom webbpublicering. Och framförallt att våra elever varje dag möts med respekt och kärlek.

Nu. Är. Det. Inte. Dags. Att. Vänta.