För mig räckte det med att, vid ett enda tillfälle, se två sjuåriga barn samtala om texten de höll på att skriva tillsammans på en dator. Jag hade redan insett att arbetssättet Skriva sig till läsning (ASL) kunde ge eleverna en helt annan start i sin läs- och skrivinlärning, men nu blev det så uppenbart. Det engagemang, den lust, den glädje och det flow de visade hade jag aldrig sett hos mina egna mellanstadieelever, i alla fall inte när de skrev berättelser. Men så hade mina alltid skrivit en och en, ibland först på papper innan de skrev rent.
Jag lämnade mina sista elever år 2005. Vi använde IT så mycket det bara gick med sexton stationära datorer utspridda i två skolbyggnader. Eleverna arbetade ofta i par eller grupp och skapade film, dikter, radioprogram, gjorde undersökningar, intervjuade forskare och sjöng egna låtar. Dessa uppgifter och uppdrag lockade fram kreativiteten och lusten hos eleverna. Ofta ville de inte gå ut på rast.
Det senaste året har it i skolan äntligen kommit på dagordningen, tyvärr alldeles för ofta via medier med negativa rubriker och Jan Björklund som ensam agitator. Trots alla hans förlegade åsikter kring skolans struktur och innehåll tror jag att det är bättre att det lyfts upp och diskuteras än att det inte görs alls.
För några veckor sedan kritiserade Björklund satsningen på surfplattor i Sollentuna. Var detta spiken i kistan för utbildningsministern? Kan någon ta honom på allvar när det gäller skolutveckling? Jag har aldrig hört honom prata om visioner för framtiden, utan bara om hur det var förr. Bättre, tydligen.
Sedan år 2005 arbetar många lärare i Ystad och runt om i Sverige inspirerade av Arne Trageton och hans arbetssätt Att skriva sig till läsning. Hans utgångspunkter är att det är enklare att lära sig skriva än att läsa och att barns motorik generellt inte är tillräckligt utvecklad för att ägna sig åt att forma bokstäver i 6-7 årsåldern. Istället bör man låta eleverna använda datorer för att skriva. Om man väntar med att bokstavsträna för hand tills eleverna har finmotorik för det sparar man mycket tid som man istället kan ägna åt språkutveckling, motorikträning och naturliga samtal kring texters innehåll och uppbyggnad. Ystadsläraren Gunilla Sonesson uttrycker det bra: ”Man vinner massor av ögonglitter och skollust om man väntar med bokstavsskrivandet för hand till tvåan”.
Skollagen säger att undervisningen ska bygga på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Men vad ska man göra om man ser att ett arbetssätt fungerar, trots att vissa anser att det inte forskats tillräckligt på det? Får man förlita sig på sin egen beprövade erfarenhet då?
Jag ser att ASL fungerar bra för de allra flesta barn. För mig är det helt uppenbart att det är bättre än att först bokstavsträna med penna. För mig behövs det inte mer forskning. Jag är övertygad. Lärare med 10-35 års erfarenhet är övertygade.
Sedan förra hösten kallar vi vårt arbete Att skriva sig till läsning 2.0, för att betona vikten av kommunikation och fler digitala verktyg i arbetet. I våra klasser har vi använt 3-4 datorer i åk 1. I början har eleverna arbetat två och två. (Fler elever än så hinner läraren inte med samtidigt, inte om det pedagogiska samtalet ska ske med kvalitet.) Övriga elever arbetar så gott som självständigt i olika stationer, t.ex. med finmotorisk träning.
Erica Lövgren från Piteå beskriver arbetssättet bra i sin blogg: ”Att skriva sig till läsning är ingen läsinlärningsmetod i sig, utan ett sätt att skapa en arena för en balanserad läs- och skrivundervisning där utgångspunkten är elevens eget skrivande. Eleven får en aktiv roll. (…) Driven av en inre motivation. Skrivuppgifterna är meningsfulla och har en mottagare. Någon skall läsa. (…) Varje elev får utmaningar som är anpassade och undervisning som är adekvat.”
I många kommuner införs nu ASL, gärna i samband med satsningar på en dator per elev. Många köper in surfplattor, som nu funnits tillgängliga i Sverige i något år. Jag är dock lite tveksam till hur lämpligt det är med varsin platta, i alla fall om man ser till läs- och skrivinlärningen. Kommunikationen är otroligt viktig.
Min dotter Kajsa, som är 5 år, har precis lärt sig läsa och skriva. En av de viktigaste anledningarna till detta är hennes lek med dator och surfplatta (och självklart en uppmuntrande omgivning). Inte en sekund har jag tänkt att vi som föräldrar borde ha gjort annorlunda. Först tränat bokstäver med penna och papper? A, A, A, A, A…
De allra flesta elever lär sig läsa och skriva oavsett vilken pedagog de har eller vilken metod som används. Men om vi tror på att lust och meningsfullhet är viktiga för inlärning kan vi inte längre hänvisa våra 7-åringar till penna och papper. När man arbetar med ASL räcker det bra med stationär dator eller en laptop. Men har man möjligheten att använda surfplatta bör man nog ta den. Den startar på en sekund, har lång batteritid och innehåller så mycket mer än bara en ordbehandlare. Surfplattan är en nyfikenhetsförstärkare som kan användas oerhört kreativt.
En av våra elever i åk 1 som har diagnos som innebär stora motoriska svårigheter använde i december en surfplatta för att filma, redigera, publicera på YouTube, för att till sist bädda in filmen och berätta om det han gjort i en blogg. Allt inom loppet av en lektion. Lust. Meningsfullhet. På riktigt. Att pennan uppfanns före surfplattan innebär väl inte att man måste lära sig hantera pennan först?
Jag undrar om Björklund har besökt en ASL-klass. Om inte, är han välkommen till Ystad när det passar honom. Jag kan garantera honom en aha-upplevelse utan dess like.
Ibland tycker jag att det är synd att jag inte är lärare längre. Hade jag varit lärare idag hade jag använt all möjlig teknik. Varje dag. För lust och kreativitet, för variation, för att nå varje barn.
Det jag såg hos 7-åringarna vid mitt första besök i en Ystadsklass som arbetade med ASL kommer jag aldrig att glömma. De pratade med varandra om texten, rättade varandra, föreslog vad som skulle hända, argumenterade för sin idé, visade vilja, lust, driv.
Trots att jag i mitt yrke alltid framhåller it vill jag poängtera att jag anser att böcker är otroligt viktiga. Den känsla, de fantasibilder och den spänning som en läsupplevelse kan ge är svårslagen. Det är detta vi alla vill att eleverna ska få lära sig. Varför inte göra vägen dit så kort och varierad som möjligt?
Senaste kommentarer