Två paradoxer och en sax

För en dryg vecka sedan hade jag turen att få lyssna till Susanne Kjällander på konferensen ”IT och sociala medier i skolan”. Hon är lärarutbildare på Stockholms Universitet och forskare i didaktik med inriktning digitala miljöer.

Susanne håller på att avsluta sin doktorsavhandling kring barns och ungas lärande med digitala lärresurser, med inriktning på samhällsorienterade ämnen, där hon under några år har följt ett antal skolor som är i framkant när det gäller IKT-användning.

Hennes föreläsning rörde bland annat relationer, ungas lärande och bedömning i digitala miljöer.

Susanne avslutade med två paradoxer:

Paradox 1. För eleverna som arbetar med 1:1 spelar bilder, animeringar, foton, färger, layout, ljudeffekter, filmer osv. större roll för deras lärande än vad text, skrift och tal gör. Men, inte oväntat, uppmärksammas detta sällan i skolan. På proven används papper och penna!

Paradox 2. Våra elever måste vara anställningsbara när de går ut skolan. Samhällets efterfrågan handlar om förmåga till multitasking, IT, design, kreativitet, digital kommunikation och social kompetens. Men den politiska efterfrågan är nästan bara en: mätbara resultat.

Jag fick ett mejl från en högstadielärare i Ystad i veckan där hon berättade att eleverna äntligen skulle få skriva nationella prov i svenska – på datorer. Wow!? Jag blev ärligt glad. Samtidigt som man måste fråga sig: Hur kan någon anse att penna och papper är likvärdiga verktyg år 2011?

Hade jag gått i nian och blivit tvingad att skriva nationellt prov för hand, hade jag krävt att få tillgång till sax och limstift så jag hade kunnat ordbehandla.

Min egen tablå

På förmiddagsfikan i måndags konstaterade jag att jag knappt tittar på TV längre. I alla fall inte när programmet sänds. Det blir dock en del SVT Play och TV4 Play, framförallt de gånger jag orkar masa mig upp på träningscykeln. Det var bara min yngre kollega som kände igen sig i detta. De andra (kvinnor och män 50+) tyckte det var lite konstigt och förstod framförallt inte hur jag kunde titta på en 13 tums skärm?!

Jag tittar mindre och mindre på TV. Ändå konsumerar jag mer nyheter, artiklar, inlägg, åsikter, tankar än någonsin tidigare.

Jag ser sällan nyheter, utan läser kort på lokaltidningens webbplats och på Aftonbladet.se. Det räcker för att hänga med kring de ”stora” nyheterna. Jag läser morgontidningen (Sydsvenskan) varje dag, men oftast hinner jag bara läsa ledaren och 2-3 artiklar till, oftast nationella nyheter (fast de flesta har jag snappat upp på nätet kvällen innan). Jag följer Facebook slaviskt, Twitter halvdant och mitt RSS-flöde var tredje-fjärde dag…

Jag konsumerar det jag själv vill, när jag vill.

Precis så som jag sa att framtiden skulle se ut för 5 år sedan alltså, när jag trodde att jag skulle kunna se på TV när jag själv ville, med en egen tablå. Att tablån inte skulle bestå av TV, utan av inlägg och länkar från inspirerande människor hade jag ingen föreställning om då.

Genom mina kontakter har jag bara under denna veckan bl.a. fått uppleva följande:

  • Erika Lövgren skriver om Fan Fiction samma dag som den grymme eleven Alexander på Apelskolan i Ullared berättar om hur han äntligen fått känna sig lyckad i skolan, just genom att få skriva i samma genre (och inspirera yngre elever).

  • Nickar instämmande när Troed Troedsson skriver på sin facebookvägg: ”Det faktum att några entreprenörer tjänar pengar på att driva riktigt bra skolor borde inte vara tillnärmelsevis så upprörande som att en del kommuner sparar pengar på att driva dåliga dito.
  • Träffar andra IKT-pedagoger IRL och planerar roliga saker, där en stor del av förarbetet sker i sociala medier före och efter mötet. Tack, alla!

Hur ser framtiden ut om 5 år? Det går inte att föreställa sig. Låt oss förbereda eleverna för detta.

Förstås!

”Läroboken kommer förstås att fortsätta att dominera som läromedel tills vidare.”

Richard Vinde, direktör på Svenska Läromedel

I senaste numret av Datorn i utbildningen (8/10) läser jag en artikel om läromedelsförlagens syn på framtida läromedel, representerade av direktören för Svenska Läromedel, Richard Vinde. Han talar förstås i egen sak, men det är ändå intressant att höra hans tankar om framtiden.

Svenska Läromedel håller på att arbeta fram ”Läromedelsnyckeln”, ett system för att erbjuda förlagens webbaserade e-läromedel, för att tillgängliggöra och ta betalt för innehåll av skolorna utifrån elevantal.

Utvecklingen har dröjt eftersom skolornas efterfrågan varit svag, menar han. Försäljningen av digitala läromedel är endast ett par procent av alla läromedel. Han ser även att interaktiva tavlor och 1:1 kommer att leda till ökad efterfrågan, men är osäker på i vilken takt det kommer att ske.

Frågan är bara varför skolorna inte köper mer digitala läromedel? Kan det bero på utbudet? I så fall är det ett Moment 22. Dåliga digitala läromedel som vill ingen köpa. Ingen efterfrågan, säger läromedelsförlagen och fortsätter trycka böcker, ev. med en webb som komplement.

Jag ser en helt annan utveckling, men är osäker på hastigheten. Efter några dagar med en androidtelefon och en iPad i min ägo ser jag bara en framtid – apparnas. Det är där läromedelsförlagens framtid är, om de nu har en framtid.

För någon månad sedan hade jag förmånen att få träffa Andreas Sjöström från Sogeti och vara med i den initiala utvecklingen av en ny app kring film i Ystad. Han poängterade att systemet med att själv lägga till dom funktioner man är intresserad av, på ett enkelt sätt, driver ett ekosystem av kunder med ett nytt mönster av användning.

Apparna kommer att invadera våra skolor. Och jag längtar. Efter nyskapande entreprenörer (gärna pedagoger) som skapar kraftfulla verktyg i framtidens skola. Verktyg av typen Google Earth, Gapminder och TeacherOnDemand. Lärresurser och digitala verktyg – inte läroböcker som ska följas från sidan 1 och framåt, enligt en fastslagen väg. Med Creative Commons-licenser eller som betaltjänster.

För all del. Kan läromedelsförlagen göra bra appar kring stoff/fakta kan de vara nog så attraktiva för skolan. Men interaktivitet som består av fråga/svar hoppas jag vi kan tänka bort.

Låt lärarna planera undervisningen utifrån styrdokumenten och låt dem och eleverna välja och vraka bland nya verktyg för lärande.

Utgå från elevernas intressen, precis som Marie Linder beskriver i blogginlägget Så här skulle man alltid ha det! för någon dag sedan. Det är ju perfekta förutsättningar för lärande. Om schemat måste göras om totalt är det värt det. Ha det så alltid!

Låt eleverna arbeta med matematik utan lärobok. Gör som Sandra Wisstings klass 6B och låt eleverna föra samtal med varandra och mötas i lärandet, som Kristina Alexanderson beskrivit så bra i sin blogg.

Låt eleverna börja använda datorn när de ska läsa och skriva.

Idag provade jag på Flipboard för iPad för första gången (efter att ha läst Positiv snuttifiering som Christer Holger tipsade om). Enkelt förklarat skapar den appen en personlig tidning för mig, utifrån de källor jag valt.

Precis så ser jag på framtidens läromedel i skolan. Leverantörerna (privatpersoner, organisationer, läromedelsförlag) står för innehållet och jag väljer vilka jag ska hämta innehåll från. Det kan vara en (kostnadsfri) twitterlista som någon har skapat, en app för 7 kr som presenterar fakta/stoff på ett fenomenalt sätt eller en app för 21 kr som kan användas för simulering osv. Som kan användas på min dator, min telefon eller platta.

Inga upphandlingar, inga enorma och kostsamma licensavtal, ingen stordrift.

Arbetslaget väljer ut de mål eleverna ska arbeta mot (oftast tillsammans med eleverna), vi planerar lärandet tillsammans, vi väljer stoff, innehåll, arbetsform, redovisningsform, resurser och verktyg helt utan läromedelförlagens inflytande över planering, men gärna med deras kunskap och erfarenheter kring hur man presenterar, tydliggör och skriver för barn och ungdomar på lämplig nivå. Vi kan använda läromedel som referenslitteratur, analogt och digitalt. Det handlar om text, bilder, filmer, simuleringar, statistik… Den som skapar den mest aptitliga och användarvänliga appen vinner.

Låt inte läroboken fortsätta att dominera som läromedel. Förstås!

20 sekunder senare

Kajsa (3,5 år) vill ofta gå in på Lilla Skolväskan en stund på kvällen. Jag har tidigare startat upp webbläsaren och letat fram den åt henne.

Idag fick jag för mig att testa om hon kunde lära sig det på egen hand.

Jag visade hur man klickade på ikonen för att starta webbläsaren, satte markören i webbadressraden, tryckte på bokstaven L (då dyker de mest besökta länkarna upp), klickade en gång på nedåtpil och sedan på Enter. Jag strulade till och med till det lite grand genom att skriva ”Lilla” istället för bara ”L” och förklarade för henne att det räckte bra med ”L”.

20 sekunder tog det.

Sedan var det hennes tur.

Och hon bara gjorde det.

Hade jag visat det för ett halvår sedan hade hon garanterat klarat det redan då.

Jag funderar varje dag på hur vi ska anpassa skolan för barnen av idag. Idag fick herr IT-pedagog sig en riktig funderare…

Pojken med kudden under armen…

Ni som läst min blogg ett tag vet om att jag följt Broängens ettor med stort intresse under de två år projektet hittills pågått. Läs inläggen här.

Jag har precis haft den äran att ta del av den rykande färska Broängens ettor – projektrapporten.

En dator per elev. ABC-böckerna bort. Nya kommunikationsmönster med föräldrar som direkta mottagare av texten. Hemsida som fönster ut. Mail, chatt, virtuella communities, wikis, digitala bildberättelser och film.

I åk 1 och 2. Och det är inte första och andra ring vi pratar om!

Projektet fick tyvärr sämsta tänkbara start. Datorerna blev stulna och projektet blev ett halvår försenat. De fick då ”…hoppa över mycket av planerade lär känna din dator-aktiviteter… Det gick så fort när vi inte styrde. Detta stärkte oss i att ge barnen ett stort ansvar och att lita till att de snabbt lär sig om de får prova själv och visa varandra.”

”Det gick så fort när vi inte styrde” är den fras jag fastnar för. För det är det vi gör. Jag gjorde det när jag var lärare och fortfarande gör jag det som IT-pedagog. Planerar så in i minsta detalj att elevaktivitet, elevdemokrati och elevernas engagemang riskerar att bli lidande.

Precis som jag skrev för någon dag sedan, barn kan lära varandra otroligt mycket, bara vi låter dem göra det.

Fram för öppna frågeställningar, samarbete och kommunikation så slipper eleverna bli ”Right Answer Vending Machines”.

Läraren Pernilla Mellqvists och mediepedagogen Jannie Jeppesens synsätt har genomsyrat projektet och syns i projektrapporten. Ett projekt där man verkligen har utgått från det som annars så lätt bara låter som tomma floskler:

”Undervisningen skall anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den skall med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling.” (Lpo 94)

I rapporten berättar man även om misslyckade undervisningsidéer. De första styrda uppgifterna, när det inte finns någon mottagare gav inte alls den utdelning lärarna hade hoppats på.

”Då barnen blivit säkra på de funktioner som finns i communityn släppte vi på nya funktioner utan att berätta för dem om dem. Vi ville att de själva skulle upptäcka dem och därmed också ge funktionerna den mening de själva ser. När vi aktiverade möjligheten att starta Forum skedde ingenting. Vi pedagoger startade då ett par utefter aktuella frågeställningar som ”Hur firade ni Valborg?” Ingen nappade. Det var inte intressant ur barnens perspektiv och där kunde vi gjort ett val att ge det i uppgift åt alla att skriva i forumet. Men det gjorde vi inte utan vi stängde helt enkelt ner funktionen. När chattfunktionen upptäcktes gick det däremot som ett surr genom hela klassrummet och den nya upptäckten spred sig som en löpeld. Alla började chatta både under skoltid och hemifrån. Samma princip där, leken och undersökandet fick ta all plats.”

Eleverna har fått möjlighet att visa upp det de är bra på, instruera andra i hanteringen av program, framföra dikter och visa bildspel.

Klassråden har blivit mer engagerande och demokratiska genom digitala verktyg.

Google Translate används mycket! I åk 2!

Resultatet då?

”Barnen skriver mer text än andra jämnåriga. De skriver olika sorters texter med en stor medvetenhet om målgrupp. Eftersom de läser så mycket mer text som läsare av varandras texter och när de surfar har de en större förståelse för att det finns en avsikt/författare bakom varje text. Deras digitala kompetens i bemärkelsen att handha verktygen är stor. De antar lätt nya program och lär sig dem genom att försöka och genom att ta hjälp av varandra både muntligt och skriftligt. De kan grunderna i filmredigering, ljudredigering, bildhantering och olika ordbehandlingsprogram. Deras förståelse för källkritik, nätsäkerhet och personlig integritet på nätet ligger i linje med deras förmåga att söka och sortera i information på nätet. De använder ofta fler olika källor när de hämtar information.”

Och alla barn anser att de har en läslig handstil.

Bästa citatet från rapporten: ”Helt plötsligt en kväll stod en pojke utanför dörren med en kudde under armen. De hade bestämt på chatten att han skulle sova över.”

Det gäller att våga. Att få med sig elever är inte så svårt. Att få med sig föräldrarna lite svårare. Ledningen kan vara en svår nöt att knäcka ibland. Största motståndet vid den här typen av förändringar brukar vara kollegor.

Tack Broängens ettor för att ni vågat!

Idag såg jag en härlig film om en kille utan armar och ben, vars arbete är att inspirera andra. Företagets namn: Attitude is Altitude.

Rätt inställning är allt.

Varför inte göra det enkelt?

Jag vill gå i åk 2 på Broängsskolan. Eller ha mina barn i klassen.

Varför? För att de på ett naturligt sätt integrerar teknik i klassrummet och därmed skapar en lust att lära som är svårslagen.

Jo, jag vet. Det finns många arbetssätt, arbetsformer och platser som kan skapa denna lust: i naturen, i affären, i skapande med händer, i klassrummet…

Och ja, jag vet. Det är oerhört viktigt att skapa en grupp, ge barnen inflytande, hitta rutiner… Men vi kan inte ”först göra det och sedan använda datorerna” – ett argument som jag hört alltför ofta.

Det som slår mig när jag lyssnar till eleverna, Jannie Jeppesen och hennes kollega är att det är… enkelt.

Varför låter vi eleverna i åk 1 bokstavsträna hela ettan? 28 bokstäver på 28 veckor. Framförallt om de kan läsa och skriva redan?

Varför låter vi inte eleverna känna glädje över att ha lärt sig något, utan endast att ha blivit ”klara”?

Varför inte göra det enkelt?

– En dator per elev från åk 1.

– En community där eleverna får skriva, skapa, synas, samarbeta och kommunicera – med föräldrar och lärare som medspelare. Detta engagemang i oerhört viktigt!

– Och viktigast av allt: Medvetna och goda pedagoger som vågar tänka utanför lådan.

Varför inte göra det enkelt? Som på Broängen…

Inspireras:

Del 1 Föreläsning om Broängens ettor

Del 2 Barnen berättar

Del 3 Vidgade textlandskap

Dags att sluta snooza!

Jag är helt bedrövad efter Uppdrag granskning igår.

Två flickor har blivit våldtagna. Den 16-årige förövaren är dömd till sluten ungdomsvård i både tingsrätt och hovrätt. Förhören där pojken erkänner den första våldtäkten spelades upp i programmet. Han berättar precis samma historia som flickan.

Ändå… ett helt samhälle och en grym mobb på webben som förföljer och smutskastar de båda flickorna. Ett samhälle som sluter upp bakom förövaren, där prästen i byn tar tydlig ställning FÖR förövaren, medan skola och fritidshem håller sig neutrala.

Reportern ställer precis den fråga till rektorn jag vill ställa:

– Vad skickar det för signal till ungdomarna?

Var är de vuxna när de behövs som mest?

Rektorn blir intervjuad ca 44 min in i programmet.

Rektorn är mycket tystlåten och tagen av stundens allvar då hon berättar för Uppdrag gransknings reporter att lärdomarna från detta är att de måste jobba mycket mer med värdegrundsfrågor och ”…att komma in på internet, det är ju den största arenan ungdomar är på nu. Det måste vi bli bättre på”.

Rektorn själv har dock inte under det år som gått själv besökt arenan och sett vad som skrivs, framförallt på Facebook och Bilddagboken.

Reportern: ”Varför har ni inte blivit bättre på att vara ute på internet på ett år? Ni har haft ett år på er sen händelsen?

Rektorn: ”Där handlar det om att utbilda personal också, i det här.”

Reportern: ”Utbilda personal? Det är internet. Det är bara att gå ut och titta och läsa det som står där.”

Rektorn: ”Ja, men alla är inte inne på den arean. Så är det.”

Tusentals människor har gått med i grupper för att fria förövaren (förövarens mamma och bror är de två som varit mest aktiva), andra har gått med i grupper som kämpar för flickorna. Fruktansvärda saker har skrivits om flickorna.

ALLA elever på skolan har läst, medan rektorn inte har läst något alls.

Reportern visar, på rektorns dator, några av de kommentarer som skrivits och frågar: ”Var det en väckarklocka det här?”

Rektorn: ”Ja, helt klart.”

Det är väldigt lätt att vara efterklok och tycka att de vuxna har agerat helt vansinnigt och fel, men det finns väldigt lite ”rätt och fel” i sådana här sammanhang.

Jag hoppas och tror dock att vi skolmänniskor som sett programmet får en tankeställare. Jag hoppas att både högstadieskolor och gymnasieskolor använder programmet i sin undervisning, läser Lpo94 en extra gång och verkligen lyfter och fördjupar sig i frågor om värdegrund, källkritik, genus och grupptryck med eleverna.

Väckarklockan borde ha ringt för länge sedan. Arenan måste behärskas av lärare och rektorer. Det går inte att vänta på någon sorts kompetensutveckling. Om man som lärare inte ser internet som en del av verkligheten, vardagen och världen, och inte kan, eller vågar, ta de svåraste och mest utmanande diskussionerna med eleverna hjälper inga likabehandlingsplaner och värdegrundspapper i världen.

Dags att sluta snooza!

Bosse, Frida, Klippa och Klistra

Jag var på Lin Educations inspirationsdag i Malmö idag och hade bestämt att jag inte anteckna. Bara njuta.

Problemet var bara att Bosse Dahlbom var för bra. Samma sak med lärarna och eleverna från Fridaskolan.

Fram med mobilen för att fotografera av slides och skriva anteckningar…

Bosses fokus var på skolans roll i samhället. Att skolan måste vara en del av övriga samhället, att eleverna måste få delta i samhället betydligt mer än idag, och att hela vuxensamhället har ett ansvar för detta.

Han oroar sig för att barnen/eleverna hela dagarna bara får träffa pedagoger från det att de är 2 år tills de går ut gymnasiet. Att de kanske borde träffa ”obehöriga” och amatörer” lite mer, dvs. alla som till sin profession inte är utbildade pedagoger (som ofta är av samma medelklass-skrot-och-korn-och-inte-sällan-med-pedagoger-som make/maka/föräldrar), men som har mycket att bidra med när det gäller kunskaper och erfarenheter.

Nätverk är bland det viktigaste vi kan ge våra elever. Obehöriga och amatörer är oerhört viktiga delar i dessa nätverk. 15-åringar borde ha varit på minst 15 arbetsplatser var.

Bosse resonerade vidare kring utvecklingen i Sverige från 1700-talet och framåt: tillväxt, teknikens betydelse, hur människors vinnarinstinkt och byteshandel har lett fram dit vi är idag.

Vi bor i ett land där vi har det 50 gånger bättre än för 200 år sedan. Borde vi inte stanna upp och bara vara otroligt nöjda med detta? Tyvärr går inte det om vi lyfter blicken för några sekunder. Vi är nämligen på mycket god väg att bli omsprungna. Med stora kliv. Precis som Fredrik Svensson och Fredrik Härén brukar göra tog Bosse upp exemplet Kina och kunskapssyn, människosyn och syn på lärande.

Min favorit idag var resonemanget kring fusk i skolan. Det handlade om den kända problematiken att eleverna tar fakta och färdiga arbeten från webben och sedan stuvar om och lämnar in till läraren, som kör texten i plagiatkontroll och menar att det eleven ägnat sig åt är fusk. Samtidigt är det så här man gör i resten av världen, samhället, näringslivet. Man bygger inte allt från grunden.

Bosse föreslog att vi borde komplettera de tre etablerade färdigheterna Läsa, Skriva och Räkna med två till: Klippa och Klistra.

Jag har fram till idag tänkt att vi borde formulera uppgifter i skolan som innebär att det inte går att lämna in uppgifter som endast är klippta och klistrade, utan först måste blivit processade genom eleverna själva och helst i samarbete med andra. Samtidigt lånar/delar/bearbetar jag själv andras material dagligen. Varför skulle inte eleverna få göra det samma i skolan, som ska vara en spegling av samhället? En riktigt god bit att suga vidare på.

Bosse är en föreläsare som spottar ur sig one-liners, men jag stannar vid detta idag och hoppas att få möjlighet att se och höra honom snart igen.

Den stora överraskningen idag var lärarna och eleverna från Fridaskolan (grundskola och gymnasium). Jag blev djupt imponerad över sättet de arbetar med bedömning. Mycket medvetet. Mycket påläst. Bedömningar i stunden, med hjälp av tekniken, så formativt att jag slår frivolter.

Eleverna briljerade med att veta exakt vilka verb som brukar användas i de olika betygskriterierna. Detta var gymnasieelever, men jag är övertygad om att vi kan göra samma sak med de yngre eleverna. Det handlar bara om att lägga tid och kraft på att låta eleverna bli involverade i styrdokumenten. Mer av självvärdering, kamratvärdering och andra typer av respons leder nästan till att läraren inte behövde vara bedömare längre, i alla fall långt ifrån den ende.

En av lärarna berättade att de första skoldagen i åk 7 hade gett eleverna i uppdrag att formulera betygskriterier i den fejkade kursen Kamelskötsel A. Vilken bra ingång till diskussioner kring mål, kriterier och bedömning!

Ytterligare en mycket intressant erfarenhet de delade med sig av handlade om datorer. Att Fridaskolan var mycket tidigt ute med datorer i undervisningen och har testat det mesta i teknikväg. Att de nyligen hade infört 1-1 och att det gav positiva resultat, men det var bytet från PC till Mac som innebar den där förändring som alla hade hoppats på och räknat med. Jag, som själv deltar i TÄNK OM och använder Mac privat sedan i somras, förstår precis vad de pratar om. Jag vill dock hålla alla dörrar öppna och inte snöa in på EN leverantör eller EN datormodell. Jag tycker att vi har en bra PC-miljö i vår kommuns skolor.

Men… Mac är som gjord för skolbruk. Inte bara för dom som ska arbeta med webdesign och film. För alla. Programvarorna är enkla att lära sig och att använda. Det bara är så. Läs Dr P.O:s inlägg om du inte är övertygad.

Jag hade bara hört gott om Fridaskolorna sedan tidigare och efter en dag med så många goda exempel på vad de gör är det bara att stämma in i kören. Jag förstår varför de har Sverigerekord i studiebesök.

Nedanstående film är gjord av personal på Fridaskolan i Vänersborg. Jag misstänker att arbetsklimatet på skolan avspeglas i videon.

Tankesmedjan OmBildning

För några veckor sedan presenterade Stefan Pålsson, Mikael Andersson, Thomas Fritz och Ingemar Svensson ett gemensamt projekt: Tankesemedjan OmBildning. Och de har verkligen gått ut hårt!

De vill arbeta ”…för att lärare och beslutsfattare ska se och använda begreppet bildning som verktyg, metod och utgångspunkt för pedagogisk förnyelse.”

I väntan på en riktig webbplats kan man hitta dem på Facebook.

Lite mer info om dem kan man hitta här.

Läs även två utmärkta artiklar av dem:

Vi behöver ett nytt perspektiv på kunskap och bildning

Where is IT?

OmBildning

IT i lärarutbildningen

För några dagar sedan lade regeringen fram en proposition om den nya lärarutbildningen, döpt till ”Bäst i klassen”. Jag kan inte låta bli att tycka namnet är riktigt fyndigt, men jag håller absolut inte med om att läraren ska vara bäst i klassen. Jag vill att hellre att eleverna ska känna sig bäst i klassen, med hjälp av läraren.

Tankesmedjan OmBildning sökte efter ordet ”informationsteknik” i det 88-sidiga dokumentet.

Sökträffar: o st

Propositionen "Bäst i klassen"

Jag tror minsann vi får bifoga en 4 minuters bilaga till propositionen, signerad Ugglemamman Åsa Kronkvist.