Ögonglitter och skollust

För mig räckte det med att, vid ett enda tillfälle, se två sjuåriga barn samtala om texten de höll på att skriva tillsammans på en dator. Jag hade redan insett att arbetssättet Skriva sig till läsning (ASL) kunde ge eleverna en helt annan start i sin läs- och skrivinlärning, men nu blev det så uppenbart. Det engagemang, den lust, den glädje och det flow de visade hade jag aldrig sett hos mina egna mellanstadieelever, i alla fall inte när de skrev berättelser. Men så hade mina alltid skrivit en och en, ibland först på papper innan de skrev rent.

Jag lämnade mina sista elever år 2005. Vi använde IT så mycket det bara gick med sexton stationära datorer utspridda i två skolbyggnader. Eleverna arbetade ofta i par eller grupp och skapade film, dikter, radioprogram, gjorde undersökningar, intervjuade forskare och sjöng egna låtar. Dessa uppgifter och uppdrag lockade fram kreativiteten och lusten hos eleverna. Ofta ville de inte gå ut på rast.

Det senaste året har it i skolan äntligen kommit på dagordningen, tyvärr alldeles för ofta via medier med negativa rubriker och Jan Björklund som ensam agitator. Trots alla hans förlegade åsikter kring skolans struktur och innehåll tror jag att det är bättre att det lyfts upp och diskuteras än att det inte görs alls.

För några veckor sedan kritiserade Björklund satsningen på surfplattor i Sollentuna. Var detta spiken i kistan för utbildningsministern? Kan någon ta honom på allvar när det gäller skolutveckling? Jag har aldrig hört honom prata om visioner för framtiden, utan bara om hur det var förr. Bättre, tydligen.

Sedan år 2005 arbetar många lärare i Ystad och runt om i Sverige inspirerade av Arne Trageton och hans arbetssätt Att skriva sig till läsning. Hans utgångspunkter är att det är enklare att lära sig skriva än att läsa och att barns motorik generellt inte är tillräckligt utvecklad för att ägna sig åt att forma bokstäver i 6-7 årsåldern. Istället bör man låta eleverna använda datorer för att skriva. Om man väntar med att bokstavsträna för hand tills eleverna har finmotorik för det sparar man mycket tid som man istället kan ägna åt språkutveckling, motorikträning och naturliga samtal kring texters innehåll och uppbyggnad. Ystadsläraren Gunilla Sonesson uttrycker det bra: ”Man vinner massor av ögonglitter och skollust om man väntar med bokstavsskrivandet för hand till tvåan”.

Skollagen säger att undervisningen ska bygga på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Men vad ska man göra om man ser att ett arbetssätt fungerar, trots att vissa anser att det inte forskats tillräckligt på det? Får man förlita sig på sin egen beprövade erfarenhet då?

Jag ser att ASL fungerar bra för de allra flesta barn. För mig är det helt uppenbart att det är bättre än att först bokstavsträna med penna. För mig behövs det inte mer forskning. Jag är övertygad. Lärare med 10-35 års erfarenhet är övertygade.

Sedan förra hösten kallar vi vårt arbete Att skriva sig till läsning 2.0, för att betona vikten av kommunikation och fler digitala verktyg i arbetet. I våra klasser har vi använt 3-4 datorer i åk 1. I början har eleverna arbetat två och två. (Fler elever än så hinner läraren inte med samtidigt, inte om det pedagogiska samtalet ska ske med kvalitet.) Övriga elever arbetar så gott som självständigt i olika stationer, t.ex. med finmotorisk träning.

Erica Lövgren från Piteå beskriver arbetssättet bra i sin blogg: ”Att skriva sig till läsning är ingen läsinlärningsmetod i sig, utan ett sätt att skapa en arena för en balanserad läs- och skrivundervisning där utgångspunkten är elevens eget skrivande.  Eleven får en aktiv roll. (…) Driven av en inre motivation. Skrivuppgifterna är meningsfulla och har en mottagare. Någon skall läsa. (…) Varje elev får utmaningar som är anpassade och undervisning som är adekvat.”

I många kommuner införs nu ASL, gärna i samband med satsningar på en dator per elev. Många köper in surfplattor, som nu funnits tillgängliga i Sverige i något år. Jag är dock lite tveksam till hur lämpligt det är med varsin platta, i alla fall om man ser till läs- och skrivinlärningen. Kommunikationen är otroligt viktig.

Min dotter Kajsa, som är 5 år, har precis lärt sig läsa och skriva. En av de viktigaste anledningarna till detta är hennes lek med dator och surfplatta (och självklart en uppmuntrande omgivning). Inte en sekund har jag tänkt att vi som föräldrar borde ha gjort annorlunda. Först tränat bokstäver med penna och papper? A, A, A, A, A…

De allra flesta elever lär sig läsa och skriva oavsett vilken pedagog de har eller vilken metod som används. Men om vi tror på att lust och meningsfullhet är viktiga för inlärning kan vi inte längre hänvisa våra 7-åringar till penna och papper. När man arbetar med ASL räcker det bra med stationär dator eller en laptop. Men har man möjligheten att använda surfplatta bör man nog ta den. Den startar på en sekund, har lång batteritid och innehåller så mycket mer än bara en ordbehandlare. Surfplattan är en nyfikenhetsförstärkare som kan användas oerhört kreativt.

En av våra elever i åk 1 som har diagnos som innebär stora motoriska svårigheter använde i december en surfplatta för att filma, redigera, publicera på YouTube, för att till sist bädda in filmen och berätta om det han gjort i en blogg. Allt inom loppet av en lektion. Lust. Meningsfullhet. På riktigt. Att pennan uppfanns före surfplattan innebär väl inte att man måste lära sig hantera pennan först?

Elever på Ängaskolan i Ystad arbetar med en iPad. Bild: Anna Bällsten

Jag undrar om Björklund har besökt en ASL-klass. Om inte, är han välkommen till Ystad när det passar honom. Jag kan garantera honom en aha-upplevelse utan dess like.

Ibland tycker jag att det är synd att jag inte är lärare längre. Hade jag varit lärare idag hade jag använt all möjlig teknik. Varje dag. För lust och kreativitet, för variation, för att nå varje barn.

Det jag såg hos 7-åringarna vid mitt första besök i en Ystadsklass som arbetade med ASL kommer jag aldrig att glömma. De pratade med varandra om texten, rättade varandra, föreslog vad som skulle hända, argumenterade för sin idé, visade vilja, lust, driv.

Trots att jag i mitt yrke alltid framhåller it vill jag poängtera att jag anser att böcker är otroligt viktiga. Den känsla, de fantasibilder och den spänning som en läsupplevelse kan ge är svårslagen. Det är detta vi alla vill att eleverna ska få lära sig. Varför inte göra vägen dit så kort och varierad som möjligt?

Höjdpunkter från e-smartMeet

Onsdagen den 18 maj var jag på Nackas e-smartMeet, avslutningen på 26 pedagogers e-smartutbildning. De visade upp vad de hade gjort i snabb takt á la TeachMeet, men de hade bara 5 min per presentation. Jag kunde tyvärr bara delta 2/3 av tiden, men hann med en hel del intressant.

Janne Joupperi, Nacka Gymnasium, använder Jing för att göra skärminspelning när han rättar elevernas arbete. Han menar att eleverna nästan alltid bara tittar på bedömningen på sina arbeten och bryr sig mindre om att läsa igenom lärarens kommentarer. Han har därför kommit på en enkel och samtidigt genial idé. Han scrollar helt enkelt igenom elevernas arbete i t.ex. Word och rättar och kommenterar precis som vanligt, samtidigt som han spelar in sin röst. Han når då eleverna på ett mycket bättre sätt än om han bara skriver. När filmen är färdiginspelad publicerar man den lätt på webben och kan dela med sig av länken till eleven. Smart! Andra liknande tjänster, men som inte kräver programinstallation, är Screenr och Screencast-o-Matic (instruktionsfilm med Åsa Kronkvist).

Julia Wannberg, Sågtorpsskolan, berättade om hur de har använt Google Sketchup i åk 6. ALLA eleverna var för en gångs skull motiverade. Verkligen imponerande byggnader som hennes sexor hade gjort!

Ylva Lilja, Boo Gårds skola berättade om historiearbetet kring boken ”Skjut kungen” där två klasser samarbetat i ett gruppläsningsprojekt. Bra sätt att samarbeta!

Fem elever var där för att berätta om hur de upplever arbetet med 1:1. Alltid mycket intressant att lyssna till elevers tankar och åsikter. De tyckte att det var ”nice” att de fått möjligheten att använda tekniken i större utsträckning än tidigare och de berättade om de många fördelarna med 1:1. De poängterade dock att de ogillade: ”Teknik som inte fungerar”, ”Att vi inte får ta med datorerna hem.”, ”SkolportalN – den känns som 80-tal”. Och till sist ett recept för framgång: ”Låt eleverna hjälpa till. Vi kan ofta mer än vuxna.”

Lena Blomberg, Fisksätraskolan, berättade om roliga fotoredigeringsprogram, som t.ex. PhotoFunia. Dessa verktyg ska inte förringas, utan kan verkligen passa i många olika sammanhang. Du hittar fler verktyg under Lek med bilder på Skolväskan.

Daniel Weiland, Saltsjö-Duvnäs skola, visade upp handdocken Rosa Kråkan. Han låter eleverna skapa egna dockor som deltar i skapandet och lärandet på olika sätt.

Anita Rosendal, Vilans skola, berättade om sina upplevelser under året som utbildningen har pågått. En riktigt skön böna! Jag skriver mer om henne i nästa blogginlägg som kommer under dagen.

Skriva sig till läsning 2.0 fortsätter

I veckan hade vi ett informationsmöte kring hur vi vill lägga upp arbetet med Skriva sig till läsning 2.0 i Ystads kommun, som i fortsättningen får förkortningen ASL 2.0. Några av de pedagoger som varit mest aktiva i vår gemensamma blogg Vi lär varandra under läsåret informerade om vad de gjort i sina klassrum, hur undervisningen hade förändrats och vilka fördelar de såg med arbetssättet. Elever som lyckas!

Vi började arbeta Tragetoninspirerat runt år 2005 och det känns skönt att äntligen ”sätta ner foten” och bestämma vad ASL 2.0 är i vår kommun. Vi har utgått från våra egna erfarenheter och även inspirerats av Erica Lövgren (Piteå) och Mona Wiklander (Sandviken) när vi bestämt förutsättningarna nästa läsår.

Följande gäller under läsåret 2011/2012 för dom pedagoger som vill delta:

Detta gör vi i förskoleklass:

  • Vi fokuserar på lek och lust när det gäller att skriva och läsa.
  • Vi låter barnen leka in bokstavsljuden (fonologisk medvetenhet t.ex. enligt Bornholmsmodellen).
  • Varje elev ”skriver” på datorn minst 2 gånger i veckan senast i januari.
  • Varje elev övar finmotoriken varje dag.
  • Fingersättning, händerna på rätt sida från början. Eleverna bör helst vara klara med “ABC på PC” i slutet av förskoleklassen.
  • Den största delen av arbetet med datorerna sker parvis.

Rekommendation:

  • Träna handalfabetet

Detta gör vi i åk 1-3:

  • Varje elev skriver på datorn 4-5 gånger i veckan.
  • Varje elev övar finmotoriken varje dag i åk 1. Efter behov i åk 2-3.
  • ViTal och Ljuda introduceras för alla elever i början av åk 1, och används alltid vid skrivning i ordbehandlingsprogram (Word).
  • Eleven ska alltid lyssna till texten först och träna på att själv korrigera sin egen text när han/hon skriver i ordbehandlingsprogram (Word).
  • Elevens texter rättas alltid tillsammans med eleven (gärna med rättad text undertill).
  • När texten är klar och eleven har lyssnat på den igen så får de skriva ut den.
  • Fortsatt fingersättningsträning vid behov tills man kan.
  • Ingen traditionell bokstavsträning i åk 1. I åk 2 rekommenderas Erica Lövgrens metod för för att öva in bokstavsformer.
  • Arbete parvis höstterminen i åk 1, därefter parvis eller individuellt.
  • Inkludera istället för att exkludera. Specialläraren i klassrummet så mycket som möjligt (med utgångspunkt i elevernas behov).

Rekommendationer:

  • Arbete i stationer rekommenderas.
  • Lusten att läsa är mycket viktigt. Lästräning med nivåanpassad skönlitteratur föredras.
  • Gemensam läsebok och arbetsbok rekommenderas inte.
  • Träna handalfabetet.

Förslag på digitala verktyg att använda:

  • Ordbehandlingsprogram (Word) + ViTal och Ljuda
  • ABC på PC
  • Today´s Meet
  • PhotoStory
  • Storybird
  • PowerPoint
  • Glogster
  • Wordle
  • Kamera för foto och film
  • Blogg
  • Mejl
  • YouTube
  • Skolstil

Pedogogerna som ingår i projektet ska:

  • Delta på 4 st obligatoriska möten (3 h/gång) under läsåret.
  • Skriva i bloggen ”Vi lär varandra”, minst en gång i månaden.

Stödresurs

Helena Persson kommer att ha 20% av sin tjänst till ”Skriva sig till läsning 2.0”, för inspiration och stöd till deltagande pedagoger och arbetslag. Joachim Thornström fortsätter samordna arbetet och håller i workshops kring digitala verktyg.

Guldet blev till… guld!

Idag ordnade Datorn i utbildningen ett föredrag med guldäpplevinnarna 2010, Martin Fernström och Josef Sahlin. Inbjudna var 75 lärare från Stockholms stad.

Martin och Josef var skönt avslappnade på scenen (som dagen till ära dominerades av Sveriges längsta kateder) och berättade om hur de har arbetat och arbetar med ett publicistiskt arbetssätt med eleverna.

De ser många fördelar med att arbeta med wikis och bloggar, bland annat:

  • när man har riktiga mottagare är det mer meningsfullt att arbeta
  • det blir stor aktivitet mellan elever och processer sätts igång
  • bloggar är perfekta som portfolios, eftersom man kan kategorisera efter namn, datum, taggar och kategorier

Josef visade sin fantastiska Tegelbobarn, där eleverna har haft egna inloggningar sedan åk 1. Han började på egen hand och släppte in en elev i veckan tills hela klassen hade inloggningar. Denna blogg har inspirerat många Ystadslärare och vi kommer att börja ett utvecklingsarbete kring våra klassbloggar snarast möjligt, där eleverna ska ha egna inloggningar.

I klassen använder de även wikin Tegelboet, men den är endast öppen för Josef och eleverna, en sorts skrivverkstad som de har som kreativt rum.

Martin presenterade Årsta bokblogg och Min tro. Den senare var hans bästa projekt hittills, tyckte han.

De poängterade flera gånger att det inte handlar om tillgång till teknik, utan att vilja och mod är det som behövs. Att våga köra!

Vem som helst kan starta en blogg eller wiki. Men att göra filmer av Kunskapshubbens kvalitet är kanske lite svårare. Vilken tur att Årstaskolan redan gjort jobbet åt oss! Martin och Josef lyfter ständigt fram Micke Kring som en av de viktigaste personerna bakom Kunskapshubbens framväxt.

Filmer från Kunskapshubben som de visade idag:

Åttans tabell

Kort division för föräldrar

ABCD-låten

Läxhjälp – hur stor är delen (Denna visade Martin som exempel på att alla filmer inte håller samma kvalitet. Se de sista sekunderna av denna filmen. Gör det!)

Hoppas att du som läser detta får möjlighet att lyssna till dem båda snart. Man får verkligen anstränga sig för att inte inspireras! Två värdiga vinnare av guldäpplet, helt enkelt.

Dagens presentation nedan:

Deal?!

Idag har jag haft förmånen att träffa gänget som arbetar med Skriva sig till läsning 2.0 i Ystads kommun. Tredje träffen av fyra detta läsår. Trots att det är långt mellan gångerna känns det som om vi håller ihop det bra.

Vi börjar alltid med att jag håller i en timmes inspiration/diskussion. Idag visade jag exempel från Erica Lövgrens blogg:

Vi tittade även på Piteås inspirationstidning Kreativt i klassrummet och vår egen blogg Vi lär varandra. Vi såg även en stund av UR-programmt I love språk om Skriva sig till läsning, som jag skrivit om tidigare. Framförallt var det roligt att kunna visa upp att vårt arbete följs av personer från andra skolor runt om i Sverige.

Efter den inledande timmen delas storgruppen i mindre grupper: F, 1 och 2-3. Smågrupperna får lära sig ett digitalt verktyg (Storybird, Voki och Glogster så här långt) under en timme och den andra timmen är det fritt utbyte av tankar, tips osv. Och då handlar det långt ifrån bara om Skriva sig till läsning. Det blir en hel del IUP, LPP och andra diskussioner.

Idag berättade Gunilla Sonesson om hur hon använder Today´s Meet på klassråden i åk 1. Hon använder det varje vecka och eleverna har aldrig varit med om ett traditionellt klassråd(!), så de har inte något att jämföra med. Hon konstaterade att det är veckans höjdpunkt för både elever och henne. Eleverna vill så gärna berätta och tycka att motivationen att skriva är på topp, och de är helt slut efter 30 minuter.

Fler saker man gör i klasserna: läxor som mejlas, dikter i Voki, barns rättigheter där eleverna själva talar in sina texter, faktasökning i NE Skola, bloggning tillsammans med barnen, filmat och fotograferat om Ystad, skannat in barnens egna bilder till en PhotoStory…

En elev hade bett att få skriva i Storybird istället för Word. Det passade henne bättre. Alla dessa success stories – om barn som lyckas, tack vare inspirerade/inspirerande pedagoger och bra verktyg för lärande.

Efter ett sådant här möte går jag hem som på moln. Det finns en enorm positiv kraft i mötet mellan lärarna. De lär och inspirerar verkligen varandra. Dom säger det själva. Och det syns och märks tydligt.

Jag klarar mig långt på sociala medier, men det gör inte våra lärare – än. De kräver workshops och fysiska möten. Och efter en dag som idag är jag benägen att vika ner mig. Workshops IRL får det bli. Men i så fall ska alla deltagande lärare blogga på egna ben vid sidan av sin klassblogg under nästa läsår!

Deal?!

Två paradoxer och en sax

För en dryg vecka sedan hade jag turen att få lyssna till Susanne Kjällander på konferensen ”IT och sociala medier i skolan”. Hon är lärarutbildare på Stockholms Universitet och forskare i didaktik med inriktning digitala miljöer.

Susanne håller på att avsluta sin doktorsavhandling kring barns och ungas lärande med digitala lärresurser, med inriktning på samhällsorienterade ämnen, där hon under några år har följt ett antal skolor som är i framkant när det gäller IKT-användning.

Hennes föreläsning rörde bland annat relationer, ungas lärande och bedömning i digitala miljöer.

Susanne avslutade med två paradoxer:

Paradox 1. För eleverna som arbetar med 1:1 spelar bilder, animeringar, foton, färger, layout, ljudeffekter, filmer osv. större roll för deras lärande än vad text, skrift och tal gör. Men, inte oväntat, uppmärksammas detta sällan i skolan. På proven används papper och penna!

Paradox 2. Våra elever måste vara anställningsbara när de går ut skolan. Samhällets efterfrågan handlar om förmåga till multitasking, IT, design, kreativitet, digital kommunikation och social kompetens. Men den politiska efterfrågan är nästan bara en: mätbara resultat.

Jag fick ett mejl från en högstadielärare i Ystad i veckan där hon berättade att eleverna äntligen skulle få skriva nationella prov i svenska – på datorer. Wow!? Jag blev ärligt glad. Samtidigt som man måste fråga sig: Hur kan någon anse att penna och papper är likvärdiga verktyg år 2011?

Hade jag gått i nian och blivit tvingad att skriva nationellt prov för hand, hade jag krävt att få tillgång till sax och limstift så jag hade kunnat ordbehandla.

Sanningar som begränsar

Jag har precis sett programmet I love språk som denna gång handlade om metoden ”Skriva sig till läsning”. Gäster i studion är rektor Nina Lidfors, chefredaktör Peter Becker och docent i pedagogik Ulf Fredriksson.

Jag är först och främst väldigt glad att metoden lyfts fram, men samtidigt märker jag att diskussionen dem emellan speglar de erfarenheter jag gjort de senaste åren. Forskare som säger att vi inte kan veta att metoden fungerar, trots att alla pedagoger och elever som provar den är övertygade om att det är så. Och frälsta som framhärdar att vissa centrala punkter i Tragetons metod är oomkullrunkeliga (äntligen har jag fått använda detta läckra ord i min blogg!), bl.a. att eleverna måste arbeta i par, stå upp och rita alla bilder själva.

Jag skriver tyvärr, eftersom jag är övertygad om att Nina är en framgångsrik rektor och att arbetet med Skriva sig till läsning på hennes skola är en stor framgång. Jag har också sett de otroligt stora vinsterna med samarbete kring texter och fantastiska bilder som eleverna har ritat till sina berättelser och rekommenderar Tragetons metod till alla jag träffar. Men ibland kanske elever vill skriva på egen hand, sitta ner för att vila benen efter rastens fotbollsmatch eller använda ett foto som utgångspunkt för det dom vill skriva. Vi som ser vinsterna med Tragetons metod måste helt enkelt undvika att låsa fast oss i sanningar som begränsar.

Att få börja skriva på dator istället för med penna anser jag vi ska vara överens om. Men hur klassrummet inreds, arbetet organiseras, om man ska stå eller sitta, rita eller använda färdiga bilder osv. måste vara upp till varje skola, pedagog, elevgrupp och elev.

Vi kan dock tipsa varandra om lyckade upplägg, precis som Erica Lövgren har gjort i sin bok eller som vi gör i bloggar runt om i Sverige. Vi måste bli duktigare på att berätta för varandra hur vi själva gör i våra klassrum, dela erfarenheter med varandra i sociala medier eller IRL. Men vi måste göra det med öppna sinnen.

Trageton lanserade metoden 1998. Det har hänt en del sedan dess, framförallt på webben. Att använda de nya verktyg för lärande som skapats de senaste åren måste ju vara en självklarhet. Eller ska eleverna om och om igen bara skriva i Word, klippa ut texten, klistra in den i en bok och rita en bild till?

Det vi behöver nu är forskare som beforskar det som sker på gräsrotsnivå i Sverige och andra länder idag. Vi behöver sprida ”Skriva sig till läsning” vidare, till varenda unge. Men låt oss göra det utan ”sanningar” som begränsar mer än vad de möjliggör.

Jag avslutar med att citera eleven Caroline som då gick i åk 2 i en skola i Ystad:

”När man skriver med händerna kan det vara skönt att vila andra kroppsdelar”.

Elementary, my dear Öpedagog

Ett av de mest intressanta skolprojekten just nu är Detektiven Emil och vi.

Dela med varandra. Webbpublicera. Inspirera varandra. Läsa med kritiska glasögon. Upphovsrätt. Creative Commons. Marie, du får det att låta så självklart. Elementary, my dear Öpedagog!

Se Öpedagogen Marie Andersson berätta om bloggande och projektet med eleverna!

Bloggen i undervisningen from Lärarnas Nyheter on Vimeo.

Och ni är bäst på plan…

Stort grattis till Martin Fernström och Josef Sahlin. Idag tog ni hem Guldäpplet 2010 och det värmde mitt hjärta att få stå på samma scen som er.

Tittar man på vad ni gjort och gör så är det ingen tvekan. Ni är bäst på plan…

Fler filmer:
Allt ryms i ett hjärta

Året i ettan

Och så förstås Kunskapshubben. Stor eloge även till Micke Kring!

Ju fler kockar, desto bättre soppa

För snart ett år sedan skrev jag om det digitala verktyget Today´s Meet.

Nu har jag äntligen tagit mig i kragen och bjudit in lärarna i Ystad till korta workshops kring Today´s Meet och TypeWithMe (har nu bytt till Sync.in istället).

I Today´s Meet skapar man ett rum (chat/forum) som finns tillgängligt från 2 timmar upp till 1 år. Alla inlägg som skrivs hamnar i kronologisk ordning med senaste inlägget överst. Läs mer om Today´s Meet. TypeWithMe (Sync.in) använder man om flera personer ska kunna redigera en text samtidigt. Tjänsten är väldigt begränsad, men fungerar.

Fokus har varit hur man kan använda dessa verktyg under ett klassråd.

Med lärarnas hjälp har vi dock tillsammans hittat flera lämpliga användningsområden på våra workshops:

– Elevråd. Alla klasser deltar samtidigt från resp. klassrum.
– Brainstrom/förberedelse inför ett nytt arbetsområde/tema/projekt – i skolan eller som läxa dagen innan.
– Lägga ut länken i klassbloggen och samla in åsikter/tankar från föräldrar och andra.
– Samla åsikter/tankar från alla under en kort stund, t.ex. kring livskunskap. Input från alla på en gång. Om man inte vill att eleverna ska påverkas av varandras åsikter ber man dem vänta med att trycka på ”Say” tills alla har skrivit klart.
– Använd verktyget på AE.

Det är kul att spåna tillsammans och lära av varandra.