Ögonglitter och skollust

För mig räckte det med att, vid ett enda tillfälle, se två sjuåriga barn samtala om texten de höll på att skriva tillsammans på en dator. Jag hade redan insett att arbetssättet Skriva sig till läsning (ASL) kunde ge eleverna en helt annan start i sin läs- och skrivinlärning, men nu blev det så uppenbart. Det engagemang, den lust, den glädje och det flow de visade hade jag aldrig sett hos mina egna mellanstadieelever, i alla fall inte när de skrev berättelser. Men så hade mina alltid skrivit en och en, ibland först på papper innan de skrev rent.

Jag lämnade mina sista elever år 2005. Vi använde IT så mycket det bara gick med sexton stationära datorer utspridda i två skolbyggnader. Eleverna arbetade ofta i par eller grupp och skapade film, dikter, radioprogram, gjorde undersökningar, intervjuade forskare och sjöng egna låtar. Dessa uppgifter och uppdrag lockade fram kreativiteten och lusten hos eleverna. Ofta ville de inte gå ut på rast.

Det senaste året har it i skolan äntligen kommit på dagordningen, tyvärr alldeles för ofta via medier med negativa rubriker och Jan Björklund som ensam agitator. Trots alla hans förlegade åsikter kring skolans struktur och innehåll tror jag att det är bättre att det lyfts upp och diskuteras än att det inte görs alls.

För några veckor sedan kritiserade Björklund satsningen på surfplattor i Sollentuna. Var detta spiken i kistan för utbildningsministern? Kan någon ta honom på allvar när det gäller skolutveckling? Jag har aldrig hört honom prata om visioner för framtiden, utan bara om hur det var förr. Bättre, tydligen.

Sedan år 2005 arbetar många lärare i Ystad och runt om i Sverige inspirerade av Arne Trageton och hans arbetssätt Att skriva sig till läsning. Hans utgångspunkter är att det är enklare att lära sig skriva än att läsa och att barns motorik generellt inte är tillräckligt utvecklad för att ägna sig åt att forma bokstäver i 6-7 årsåldern. Istället bör man låta eleverna använda datorer för att skriva. Om man väntar med att bokstavsträna för hand tills eleverna har finmotorik för det sparar man mycket tid som man istället kan ägna åt språkutveckling, motorikträning och naturliga samtal kring texters innehåll och uppbyggnad. Ystadsläraren Gunilla Sonesson uttrycker det bra: ”Man vinner massor av ögonglitter och skollust om man väntar med bokstavsskrivandet för hand till tvåan”.

Skollagen säger att undervisningen ska bygga på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Men vad ska man göra om man ser att ett arbetssätt fungerar, trots att vissa anser att det inte forskats tillräckligt på det? Får man förlita sig på sin egen beprövade erfarenhet då?

Jag ser att ASL fungerar bra för de allra flesta barn. För mig är det helt uppenbart att det är bättre än att först bokstavsträna med penna. För mig behövs det inte mer forskning. Jag är övertygad. Lärare med 10-35 års erfarenhet är övertygade.

Sedan förra hösten kallar vi vårt arbete Att skriva sig till läsning 2.0, för att betona vikten av kommunikation och fler digitala verktyg i arbetet. I våra klasser har vi använt 3-4 datorer i åk 1. I början har eleverna arbetat två och två. (Fler elever än så hinner läraren inte med samtidigt, inte om det pedagogiska samtalet ska ske med kvalitet.) Övriga elever arbetar så gott som självständigt i olika stationer, t.ex. med finmotorisk träning.

Erica Lövgren från Piteå beskriver arbetssättet bra i sin blogg: ”Att skriva sig till läsning är ingen läsinlärningsmetod i sig, utan ett sätt att skapa en arena för en balanserad läs- och skrivundervisning där utgångspunkten är elevens eget skrivande.  Eleven får en aktiv roll. (…) Driven av en inre motivation. Skrivuppgifterna är meningsfulla och har en mottagare. Någon skall läsa. (…) Varje elev får utmaningar som är anpassade och undervisning som är adekvat.”

I många kommuner införs nu ASL, gärna i samband med satsningar på en dator per elev. Många köper in surfplattor, som nu funnits tillgängliga i Sverige i något år. Jag är dock lite tveksam till hur lämpligt det är med varsin platta, i alla fall om man ser till läs- och skrivinlärningen. Kommunikationen är otroligt viktig.

Min dotter Kajsa, som är 5 år, har precis lärt sig läsa och skriva. En av de viktigaste anledningarna till detta är hennes lek med dator och surfplatta (och självklart en uppmuntrande omgivning). Inte en sekund har jag tänkt att vi som föräldrar borde ha gjort annorlunda. Först tränat bokstäver med penna och papper? A, A, A, A, A…

De allra flesta elever lär sig läsa och skriva oavsett vilken pedagog de har eller vilken metod som används. Men om vi tror på att lust och meningsfullhet är viktiga för inlärning kan vi inte längre hänvisa våra 7-åringar till penna och papper. När man arbetar med ASL räcker det bra med stationär dator eller en laptop. Men har man möjligheten att använda surfplatta bör man nog ta den. Den startar på en sekund, har lång batteritid och innehåller så mycket mer än bara en ordbehandlare. Surfplattan är en nyfikenhetsförstärkare som kan användas oerhört kreativt.

En av våra elever i åk 1 som har diagnos som innebär stora motoriska svårigheter använde i december en surfplatta för att filma, redigera, publicera på YouTube, för att till sist bädda in filmen och berätta om det han gjort i en blogg. Allt inom loppet av en lektion. Lust. Meningsfullhet. På riktigt. Att pennan uppfanns före surfplattan innebär väl inte att man måste lära sig hantera pennan först?

Elever på Ängaskolan i Ystad arbetar med en iPad. Bild: Anna Bällsten

Jag undrar om Björklund har besökt en ASL-klass. Om inte, är han välkommen till Ystad när det passar honom. Jag kan garantera honom en aha-upplevelse utan dess like.

Ibland tycker jag att det är synd att jag inte är lärare längre. Hade jag varit lärare idag hade jag använt all möjlig teknik. Varje dag. För lust och kreativitet, för variation, för att nå varje barn.

Det jag såg hos 7-åringarna vid mitt första besök i en Ystadsklass som arbetade med ASL kommer jag aldrig att glömma. De pratade med varandra om texten, rättade varandra, föreslog vad som skulle hända, argumenterade för sin idé, visade vilja, lust, driv.

Trots att jag i mitt yrke alltid framhåller it vill jag poängtera att jag anser att böcker är otroligt viktiga. Den känsla, de fantasibilder och den spänning som en läsupplevelse kan ge är svårslagen. Det är detta vi alla vill att eleverna ska få lära sig. Varför inte göra vägen dit så kort och varierad som möjligt?

En rullande snöboll

I januari skickade Käthe Ivarsson, verksamhetsansvarig på Ungdomens hus, ut ett mejl till rektorerna i Ystad. Den innehöll en länk till en film som eleverna i åk 7 på alla högstadieskolor i kommunen hade skapat under läsåret. Jag bäddade in den på Skolväskan under några veckor och många såg filmen under denna period.

Det visade sig snart att flera lågstadieklasser i kommunen hade anammat idén med pusselbitarna och gjort egna. Utan att det var en del av det ursprungliga projektet. Webbpubliceringens ringar på vattnet i sitt esse!

När jag besökte Ungdomens hus för någon vecka sedan fick jag höra talas om ännu fler som hade använt filmen. En skola i Uppsala hade inspirerats:

”Vi startade upp ett projekt med alla barnen 1 år till 12 år som handlar om lika + olika = unika. Vi hade sett er lilla film om ert projekt och hört er fina sång som vi tog fasta på. Nu ska vi ha en återkoppling då vi ska träffas igen med alla barn och sätta i hop vårt pussel vi har jobbat med vi tänkte använda er sång om det går bra jag hittade texten så vi ska försöka lära våra barn den. Det blir ju inte på skånska men fint ändå vi är ju olika. Vi hoppas att det är ok.”

Den 17 november kom en kommentarer från Uppsala med en länk till filmen nedan. Fantastiskt!

Susanne Nilsson på Ungdomens hus berättade även att förskoleklasserna på Edvinshemsskolan hade sjungit låten och spelat in en video.

I somras sjöng dessa barn sången tillsammans med Ungdomens hus-kören live på utställningen Fritiden.

Otroligt hur en snöboll kan rulla…

För att det inte gjordes en plansch.

För att det inte sparades på USB-minne.

För att det inte inte brändes på CD-skiva.

För att klippet lades på YouTube.

Nu vill jag göra fler saker som jag kan

Vår dotter Maja är 6 år och född med ryggmärgsbråck. (Hennes funktionshinder är en viktig del av detta blogginlägget, annars brukar jag 1. inte tänka på, 2. försöka låta bli att tänka på och 3. inte beskriva henne som funktionshindrad.)

Till och från har det varit riktigt tungt, framförallt med operationer och långa perioder av läkning. Sedan ca 1 år tillbaka funkar dock allt så bra som det bara kan för henne och hon har gjort stora framsteg när det gäller den kroppsliga utvecklingen: att gå barfota utan stöd, hålla balansen, studsa på studsmatta osv. Lillasyster Kajsa är 4 år och har mycket lätt för sig när det gäller fysiska utmaningar och lär sig allt hon vill mycket snabbt. Inte alltid roligt att vara storasyster när lillasyster ofta ”kan” mer och lär sig snabbare och lättare.

Maja försökte länge cykla med en tvåhjuling med stödhjul, men hon kände sig aldrig riktigt säker på att cykeln inte skulle välta. I slutet av juni fick hon därför en cykel med två hjul där bak och växel som gör att hon lätt orkar cykla i uppförsbackar. Balansen är fortfarande inte den bästa, men det spelar inte någon roll när cykeln i princip inte kan välta. Nu cyklar hon fantastiskt bra.

Apropå balans. Som förälder är det hela tiden en balansgång hur mycket man ska låta Maja göra. Jag vet att när hon ramlar gör hon det ofta på lite annorlunda sätt om man jämför med andra barn – och landar hårt. Lite överbeskyddande är vi, jag vet det, men jag har också sett henne falla handlöst mot marken, och så många gånger har hon varit riktigt nära att skada sig ordentligt.

Idag var vi på nöjesfältet Bakken. Jag har inte varit där sedan jag själv var barn och blev mycket positivt överraskad. En skön stämning, nästan inga köer till attraktionerna, trevlig personal. Självklart fanns det även flera stånd där man kunde kasta saker, dra i snören, fånga ankor osv. med den gemensamma nämnaren att det var vinst varje gång. Dessa var barnens favoriter och de vann massor av härligt krimskrams.

En lite annorlunda utmaning var att man skulle klättra upp för en repstege och trycka på en knapp högst upp. Hann man detta ett antal gånger på 2 minuter vann man en fin vinst. Detta ville båda barnen testa. Vi såg direkt att den skulle bli för svår för Maja och försökte övertala henne att avstå. Maja hade precis åkt en karusell tillsammans med farfar och därför kunde vi i rättvisans namn låta Kajsa klättra på egen hand.

Sagt och gjort. Kajsa som ofta lever upp till epitet ”kavat” tog sig an utmaningen, men en bit upp på repstegen började det svaja rejält och även när jag höll fast den lite grand längst ner märkte vi att hon inte vågade lite mer än halvvägs. Hon gav upp och vi skulle precis gå därifrån när Maja sa att hon ville prova.

Vi gav med oss och hon började klättra. Det var inte lätt. Det svajade lite grand. Men. Hon tog sig längst upp och tryckte på knappen. Tiden hade för länge sedan gått ut, men båda barnen fick varsin tygorm som belöning. Som sagt, bra personal. Som sagt, överbeskyddande föräldrar.

En liten stund senare gick vi förbi en clown som satt högt upp på en bräda. En klassiker där man ska träffa en liten yta med en boll och han faller ner. Sånt man idag bara ser på Kiviks marknad – och överallt i Danmark… 🙂

Jag kunde inte låta bli – och fick faktiskt ner honom med andra bollen. Sedan ville Maja kasta. Vid det här laget hade hon och lillasyster tömt Bakken på mjukisdjur i alla de former och färger, så vi tyckte vi skulle gå hem. Men mannen som skötte bollarna lyfte upp Maja på disken och gav henne tre bollar. Man kan inte precis påstå att någon av de tre bollarna var nära att träffa rätt, men precis när hon kastade den tredje bollen vände hon sitt ansikte bakåt och då såg clownen till att ramla ner ändå.

Maja blev superglad och konstaterade efter några sekunder:

Jag kan klättra på repstege och jag kan skjuta ner en clown. Nu vill jag göra fler saker som jag kan.

Tänk om vi föräldrar någon gång ska lära oss detta. Att inte begränsa barnen. Att låta dem prova, testa, träna och försöka. Och själva göra valet att hoppa på repstegen. Eller av den. När de vill.

Jag läser äntligen Peter Gärdenfors bok ”Lusten att förstå”. Den handlar om precis detta. Och jag är glad att fick uppleva lustfyllt lärande idag. Frågan är om jag lyckas låta bli att funktionshindra mina barn i morgon?

Tack för idag, farfar!

Snart vill alla till Lysekil

Jag lärde känna it-samordnaren i Lysekil, Tove Andersson, via Facebook i höstas. Hon la ut en YouTube-film på sin dotter Frida i december.

När jag skulle föreläsa i Falkenberg i mars spelade Frida live via Skype. Läs mer om Fridas framträdanden via Skype på mina föreläsningar här, här och här.

Så i fredags morse var det dags att få chansen att lyssna på Frida igen, denna gång i livesändning på P4 Väst.

Hon berättade att hon spelat på Citytalang i Uddevalla och att Bert Karlsson varit där. Hon sa att hon hade specialskrivit en låt till ”Båt och hav-mässan” i Lysekil för ett par veckor sedan. Hon berättade även att hon har en kompis som heter Joachim som åker runt på föreläsningar och att hon spelar live via Skype.

Tänk! Det händer det igen! Webbens möjligheter. Och jag blir lika förundrad varje gång. De har aldrig träffats, men de är kompisar. En tjej som snart är 13 år och en gubbe som snart är 38 år. Och hon kallar honom sin kompis. Och han gråter en skvätt i hotellobbyn där han sitter och lyssnar på inslaget.

Hon ska spela på en restaurang i Lysekil under sommaren, flera gånger.

Snart vill alla till Lysekil.

Färdiga brinnande ljus att lysa världen

Alla elever har en egen dator och lärandet bygger på ett ämnesövergripande och tematiskt arbetssätt för att eleverna ska utmanas, uppleva sammanhang och öka sin förståelse. De ska känna att lärandet är meningsfullt med hjälp av modern teknik.

Visst känns flosklerna igen? Man kan läsa dem i nästan alla strategier för 1:1 runt om i Sverige idag. Det är relativt lätt för skolledare, utvecklingsledare och it-strateger att förse sina politiker med vackra ord om framtiden som politikerna sedan tar beslut kring.

Men det är först efter ett beslut är taget som det stora arbetet börjar. På skolorna. Och då räcker det inte med teknik. Inte ens teknik som fungerar. Det krävs något mer.

Detta var eleverna Matilda Landgren och Anton Andréasson tydliga med på sitt seminarium på Framtidens lärande. De går nu i åk 9 och båda började på nybyggda Kristiansborgsskolan i Västerås i höstas. Båda har höjt sina betyg med 100 poäng (!) och de har två förklaringar till detta.

Först och främst har de under läsåret fått möta lärare som vill lära sina elever något. Eleverna upplever sina lärare som coacher.

”Lärarna finns där med kunskap, men det är med intresset och coachningen som vi orkar och vill ta del av kunskapen.”

”Vi kände att vi blev deras största intresse, man kände sig sedd. De stannade kvar för att prata efter lektionen. De skyndade inte bara vidare till personalrummet.”

”Vi bryr oss inte hur länge ni har pluggat på universitet. Ni måste bara brinna för era ämnen.”

Den andra framgångsfaktorn har varit att utformningen av arbetet, med tydliga mål, mer utmanande uppgifter och stor möjlighet att påverka undervisningens stoff, metoder och redovisningsformer. Eleverna poängterade att de fria arbetsmetoderna ställer krav på elever att ta ansvar.

Anton menade att han först i åk 9 har fått möjlighet att upptäcka sitt bästa sätt att lära, att få arbeta med film och Keynotepresentationer.

Läraren Ulrika Mårtensson fyllde på med att poängtera att världen inte är uppdelad i olika ämnen och att de därför försöker arbeta tematiskt och ämnesövergripande med aktuellt i tiden som utgångspunkt. Man får bra draghjälp av medier på detta sätt. Eleverna höll med om att detta var ett recept för framgång och underlättar för eleverna att känna inre motivation.

Det första temat i höstas döptes till ”Som om jag bryr mig”, där mobbning var i fokus. Lärarna började med en provokation för att få eleverna att börja tänka och reflektera kring ämnet och fångade sedan upp detta på en gemensam tankekarta. Sedan fick eleverna välja vad de vill arbeta vidare med och veta mer om.

Varje arbetsområde inleds med en genomgång av mål och betygskriterier. Arbetsmetod och redovisning är relativt fri inom vissa ramar. Eleverna får arbeta som på högskolan, med problemformulering, metod, resultat och diskussion.

Att alla har varsin dator underlättar arbetet mycket och är en viktigt för att lätt hitta information, kommunicera, strukturera, presentera och skapa, men det är inte tekniken i sig som har gjort skillnad, poängterar eleverna. Det är det tematiska och ämnesövergripande arbetssättet, med engagerade lärare.

Matilda avslutade med att säga att hon vill att föräldrarna till hennes guddotter ska flytta närmare henne så att flickan får gå på Kristiansborgsskolan. Ett bättre betyg för en skola måste vara svårt att få.

Anton och Matilda bjöd även på vacker poesi till alla lärare:

Vi är veken på ljuset,
skolan är stearinet på veken,
lärarna är glöden,
inte förrän då är vi färdiga brinnande ljus att lysa världen.

Kristiansborgsskolan tar gärna emot studiebesök.

Anton Andréasson och läraren Ricard Cegrell tog i torsdags emot det nyinstiftade Eldsjälspriset.

Vi målar med helt andra färger

Ikväll tog jag en timmes promenad i min lilla bys omgivningar. En bra stund för reflektion. Många funderingar kring all uppståndelse den senaste månaden kring #merkateder, #skollyftet och Zaremba.

Idag läste jag Mats Ekholms kommentar till Zarembas påhopp. Mats Ekholm, som jag för första gången lyssnade till på Skolforum i höstas. En mycket klok man i mina ögon.

…behovet av att barn och ungdomar blir bemötta av vuxna som företagsamma, samarbetskunniga, kreativa och kritiskt reflekterande. Detta så att de ska kunna känna lust att utbilda sig och finna trygghet i umgänget med vuxna.

Jag har bestämt mig för att försöka lämna debatten därhän, eftersom den inte leder någonstans. Ingen lyssnar på den andre. Ingen vinner. Jag kan bara beklaga att DN lämnat så mycket utrymme till Zarembas svarta pensel. Vi är många i Skolsverige som varje dag målar med helt andra färger.

Jag fokuserar hellre just nu på all klokskap som Peter Gärdenfors delar med sig av kring vikten av lust och motivation för lärandeprocesser. (Han skickar en hälsning till Jan Björklund under programmets sista minut.) Hur gör vi för att skapa en skola som tar tillvara det naturliga lärandet?

Linda Odén lämnar klara besked kring detta i sin blogg Ordklyverier idag. Och hon gör det bra!

Hur motiverar vi eleverna? Det beror på, men ofta faktiskt genom att lämna över ansvar och förvänta oss massor. Instruktionerna och kraven ska vara glasklara, men det är eleven som ska göra jobbet med hjälp av läraren.

Det är inte så att allt elevaktivt arbete är flummigt och ostrukturerat, det är inte heller så att elevaktivt arbete inte är genomtänkt och lärarstyrt. Ett bra elevaktivt arbete bygger på enorma förberedelser från arbetslaget med glasklara instruktioner, tydliga kopplingar till läroplanens mål och många uppföljningar på väg mot målet.

Låt oss måla vidare, med många olika färger. Korparna må kraxa. Men svart är inte framtidens färg.

Vad ska jag börja med?

De senaste månaderna har jag varit ute och inspirerat en hel del kring fria webbresurser under rubriken ”Nya verktyg för lärande” i min roll som TÄNK OM-konsult.

Jag visar ett trettiotal verktyg och resurser, med exempel från olika delar av landet.

För de flesta är det en helt ny värld de får ta del av. Och de flesta blir väldigt sugna på att komma igång och använda webben i undervisningen. Oavsett var jag är får jag nästan alltid frågan ”Vad ska jag börja med?” efter föreläsningen.

Jag brukar svara att man kan börja med att omvärldsbevaka genom Facebook, Twitter och RSS-läsare. Jag visar exempel på bra sajter för att dela kunskap och erfarenheter med andra lärare. Jag säger att det är bra att börja blogga eller skapa wikis.

Men i Uddevalla i torsdags kom det ett annat svar ur min mun, bara så där…

En ur publiken: ”Vad ska jag börja med?”

Jag: ”Med eleverna.”

Låt oss upptäcka webbens möjligheter med eleverna, utan att först workshopa oss till allt i detalj. Skarpa uppdrag, med många möjligheter och möjliga lösningar. Med eleverna som yngre kollegor (som Emma Rosén uttryckte det för några dagar sedan), inte som några vi ska fylla med fakta. Medskapare i dess rätta bemärkelse.

Med eleverna. Hela tiden.

Till sist: Frida Andersson var med och sjöng en helt ny låt för oss via Skype. Vilken tjej! Skype + Bambuser gör verkligen inte henne rättvisa, men ändå. Jag är så glad och stolt över att få ha henne som min ”vän”. Njut gärna av ”Famous” här nere…

En stjärna vid namn Lisbeth Klinga

Sommaren 2009 var jag ute på en förskola och kom att börja prata med en av förskollärarna, en ganska bra stund. Vi pratade om IT i samhället, om ungdomars användning av sociala medier och teknik och om hennes fientliga inställning till datorer. Jag tyckte att hon skulle ge det en chans, att hon skulle prova på PIM, men hon var långt ifrån där. Men efteråt fick jag ett vykort där hon tackade för samtalet.

Ett år senare, precis vid skolstart, fick jag ett mejl.

”Hej. Hoppas semestern varit skön och stärkande. Här kommer överraskningen! Finns det plats i PIM under denna höst? Jag skulle kanske FÖRSÖKA. Vi hörs.”

Så överraskad och glad har jag väl knappast blivit någon gång. Hon deklarerade dock tydligt att hon inte alls tänkte göra klart alla tre uppgifter, men skulle åtminstone göra ett försök.

I fredags var det deadline för 4,5 års PIMande i Ystad. Samma dag fick hon sin tredje stjärna.

Jag vet inte om hon vill figurera med sitt namn i min blogg, så därför kallar jag henne Lisbeth Klinga. 😉

Och jag skickar min varmaste kram till henne ikväll. Vilken bedrift!

Jag misstänker att Lisbeth känner sig ”färdig” nu. Men det är ju nu det roliga börjar.

Fast det berättar jag nog först nästa vecka.

Inte per vykort. Inte per mejl. Men kanske via Facebook?

100 talare

Vårt första TeachMeet Syd kändes verkligen som en succé. Bra talare, intressant innehåll, bra stämning, bra arrangerat.

Vi är IT- och mediepedagoger i fem olika kommuner som planerat detta tillsammans, men det är Charlotte Christoffersen på Pedagogiska centralen i Malmö har dragit det största lasset. Hon sammanfattar även träffen i ett blogginlägg och har länkat till allt som är värt att länka till.

En reflektion…

På ett TeachMeet behövs egentligen bara tre saker: talare, åhörare och tid för mingel. Åhörare är aldrig några problem att ordna. Vi hade över hundra anmälda på 2-3 dagar. Talare däremot…

Denna gången var jag en av 13 talare. Av de andra tolv var jag med och ”tvingade med” tre. Bland de övriga förstod jag att åtminstone ytterligare ett par hade blivit övertygade av sina kollegor att ställa upp. Bland annat stjärnan Mattemalin, som med sina kunskaper i Google Apps relativt lätt skulle kunna sälja sina tjänster.

Vad är detta?

Varför är det så svårt att få pedagoger att vilja och våga berätta om det de gör? För det dom gör är tydligen inte något speciellt alls, inte viktigt, inte tillräckligt innovativt, inte ska väl jag…

Detta är lärare som varje dag genomför välplanerade/innovativa/vanliga/misslyckade/roliga lektioner med elever, pratar inför 40 föräldrar en gång per termin, diskuterar lärande med sina kollegor (får man hoppas!).

Hur kan man INTE ha något att berätta om inför andra lärare under 7 minuter?

I Ystad har vi ett tiotal lärare som vågar, i bloggen Vi lär varandra. Jag upplever den som väldigt seriös och opretentiös på samma gång. Det är en bra kombo.

Nu ser vi fram emot nästa TeachMeet Syd i Helsingborg den 13 oktober. Då hoppas jag på 100 talare och 13 åhörare. 😉

Tills dess: Njut av talarna från i torsdags.

Ms Cool live via Skype

Äntligen en filminspelning från Fridas framträdande under min föreläsning i Falkenberg.