En rullande snöboll

I januari skickade Käthe Ivarsson, verksamhetsansvarig på Ungdomens hus, ut ett mejl till rektorerna i Ystad. Den innehöll en länk till en film som eleverna i åk 7 på alla högstadieskolor i kommunen hade skapat under läsåret. Jag bäddade in den på Skolväskan under några veckor och många såg filmen under denna period.

Det visade sig snart att flera lågstadieklasser i kommunen hade anammat idén med pusselbitarna och gjort egna. Utan att det var en del av det ursprungliga projektet. Webbpubliceringens ringar på vattnet i sitt esse!

När jag besökte Ungdomens hus för någon vecka sedan fick jag höra talas om ännu fler som hade använt filmen. En skola i Uppsala hade inspirerats:

”Vi startade upp ett projekt med alla barnen 1 år till 12 år som handlar om lika + olika = unika. Vi hade sett er lilla film om ert projekt och hört er fina sång som vi tog fasta på. Nu ska vi ha en återkoppling då vi ska träffas igen med alla barn och sätta i hop vårt pussel vi har jobbat med vi tänkte använda er sång om det går bra jag hittade texten så vi ska försöka lära våra barn den. Det blir ju inte på skånska men fint ändå vi är ju olika. Vi hoppas att det är ok.”

Den 17 november kom en kommentarer från Uppsala med en länk till filmen nedan. Fantastiskt!

Susanne Nilsson på Ungdomens hus berättade även att förskoleklasserna på Edvinshemsskolan hade sjungit låten och spelat in en video.

I somras sjöng dessa barn sången tillsammans med Ungdomens hus-kören live på utställningen Fritiden.

Otroligt hur en snöboll kan rulla…

För att det inte gjordes en plansch.

För att det inte sparades på USB-minne.

För att det inte inte brändes på CD-skiva.

För att klippet lades på YouTube.

100 talare

Vårt första TeachMeet Syd kändes verkligen som en succé. Bra talare, intressant innehåll, bra stämning, bra arrangerat.

Vi är IT- och mediepedagoger i fem olika kommuner som planerat detta tillsammans, men det är Charlotte Christoffersen på Pedagogiska centralen i Malmö har dragit det största lasset. Hon sammanfattar även träffen i ett blogginlägg och har länkat till allt som är värt att länka till.

En reflektion…

På ett TeachMeet behövs egentligen bara tre saker: talare, åhörare och tid för mingel. Åhörare är aldrig några problem att ordna. Vi hade över hundra anmälda på 2-3 dagar. Talare däremot…

Denna gången var jag en av 13 talare. Av de andra tolv var jag med och ”tvingade med” tre. Bland de övriga förstod jag att åtminstone ytterligare ett par hade blivit övertygade av sina kollegor att ställa upp. Bland annat stjärnan Mattemalin, som med sina kunskaper i Google Apps relativt lätt skulle kunna sälja sina tjänster.

Vad är detta?

Varför är det så svårt att få pedagoger att vilja och våga berätta om det de gör? För det dom gör är tydligen inte något speciellt alls, inte viktigt, inte tillräckligt innovativt, inte ska väl jag…

Detta är lärare som varje dag genomför välplanerade/innovativa/vanliga/misslyckade/roliga lektioner med elever, pratar inför 40 föräldrar en gång per termin, diskuterar lärande med sina kollegor (får man hoppas!).

Hur kan man INTE ha något att berätta om inför andra lärare under 7 minuter?

I Ystad har vi ett tiotal lärare som vågar, i bloggen Vi lär varandra. Jag upplever den som väldigt seriös och opretentiös på samma gång. Det är en bra kombo.

Nu ser vi fram emot nästa TeachMeet Syd i Helsingborg den 13 oktober. Då hoppas jag på 100 talare och 13 åhörare. 😉

Tills dess: Njut av talarna från i torsdags.

Twitterrific!

Har följt Melodifestivalens deltävling från Göteborg ikväll. Helt meningslöst, ärligt talat. Eller som @Dr_PO konstaterade: ”Efter snabbreprisen inser jag att ingen låt kommer att vinna #mel2011. Men en kommer att komma nr 32 från slutet.”

Men att få sitta framför TV:n ”tillsammans med” tusentals andra på Twitter och Facebook gör det hela till en skön upplevelse.

Här är flödet från alla som taggat sina tweets med Melodifestivalen på något sätt. Mäktigt!

Och Babsan var en av de mest omtalade tingen i Sverige, OCH VÄRLDEN, för en stund (Worldwide Trends).

Mer märkligt än mäktigt.

Och bästa låten kom femma…

Det finns tillräckligt med strutsar!

Inför Skolforum satt jag och beklagade mig över bristen på bra seminarium att gå på. Jag hittade dock till sist fyra stycken och det visade sig att samtliga var toppen!

Brit Stakston var en av dom som jag hört mycket om, men aldrig lyssnat på tidigare. Hon är expert på sociala medier och har bland annat skrivit boken Politik 2.0.

Det var en sån där föreläsning som är jobbig att blogga om. Alldeles för mycket intressant innehåll för ett kort blogginlägg…

Ett försök till kortfattad sammanfattning:

En sak som Brit poängterar är att händelser som t.ex. kränkningar på internet bör behandlas precis som i den fysiska världen. Det är ju ingen skillnad om t.ex. en personal blir kränkt på Facebook eller i en korridor. Tänk Bjästa…

Hon visade flera exempel på hur saker i vardagen och dagsaktuella händelser berör. För några veckor sedan begick en ung man självmord i direktsändning på Flashback. På hur många arbetsplatser, skolor och bland föräldrar diskuterades detta? Överallt. I media målades det upp en bild av att han blev hetsad. Sanningen kan du bara veta om du själv finns med på dessa arenor. Det är en av de viktigaste uppgifter vi har. Vi vuxna måste ge oss in i dialogen!

Brit visade flera exempel på hur osäkra vi är i hanteringen av sociala medier och hur lätt det blir tokigt. Till och med proffsen gör bort sig.

Vi i skolan måste lyfta dessa frågor, på många olika sätt, framförallt för att möta elevernas vardag, men även för att marknadsföra våra skolor. Vilken bild får man av skolan genom Google-sök? Har skolan en facebookprofil? Lyft i så fall in positiva artiklar. Hur hanterar vi negativa kommentarer när de kommer? Ett mycket gott exempel som lyftes fram var Virginska Skolrestaurangen.

Brit visade en bra bild att ha som utgångspunkt när vi diskuterar webben och sociala medier. Det finns ingen kollektiv norm som säger ”hur det är”. Istället handlar det om vårt förhållningssätt. Vem är du? Förtjusta Filippa, Personliga Pernilla, Private Per eller Avkopplande Anders. Och hur lätt är det för dessa fyra att komma överens om skolans policy när det gäller sociala medier?

Innan man diskuterar sin policy kanske man bör göra lite research kring vad sociala medier är. Vilka tjänster/verktyg ska vi använda för att sätta oss in i vad sociala medier är – och sedan nå ut. Hur många lärare idag är vana vid att hantera dessa? En stor utmaning väntar oss! (”Utmaning” brukar det väl kallas när något är nästan omöjligt?) 🙂

Hon tog sedan upp de frågor som vi i skolan bör hantera:

Vi måste säkerställa att den digitala klyftan minskar, använda kunskapsmedierna i undervisningen, kompetensutveckla lärare och elever. Internt måste vi hantera organisationsfrågor och diskutera gränsen mellan privat och offentligt. Externt handlar det främst om marknadsföring av skolan.

Mot slutet lyfte hon frågan om man bör vara vän med sina elever på Facebook. Se själv i presentationen nedan (s. 39-40) vilka argument för och emot man kan hitta.

Till sist: Det finns inga rätt och fel och alltså inget att vara rädd för. Trots detta finns det gott om strutsar som varken orkar eller vill. Vi måste lyfta upp frågor kring sociala medier. Dom är här för att stanna. Vi är här för att kommunicera och samspela. Det är dags att diskutera och dissekera dem nu, med elever, lärarkollegor och skolledare.

Du får en ganska bra uppfattning om innehållet och budskapet i föreläsningen bara genom att titta på presentationen nedan.

Bloggar för lärande

Jag har nu uppdaterat listan över bloggar av och för pedagoger och andra skolintresserade.

Missa inte alla i högerkanten!

Om du saknar någon, hör av dig!

Dags att sluta snooza!

Jag är helt bedrövad efter Uppdrag granskning igår.

Två flickor har blivit våldtagna. Den 16-årige förövaren är dömd till sluten ungdomsvård i både tingsrätt och hovrätt. Förhören där pojken erkänner den första våldtäkten spelades upp i programmet. Han berättar precis samma historia som flickan.

Ändå… ett helt samhälle och en grym mobb på webben som förföljer och smutskastar de båda flickorna. Ett samhälle som sluter upp bakom förövaren, där prästen i byn tar tydlig ställning FÖR förövaren, medan skola och fritidshem håller sig neutrala.

Reportern ställer precis den fråga till rektorn jag vill ställa:

– Vad skickar det för signal till ungdomarna?

Var är de vuxna när de behövs som mest?

Rektorn blir intervjuad ca 44 min in i programmet.

Rektorn är mycket tystlåten och tagen av stundens allvar då hon berättar för Uppdrag gransknings reporter att lärdomarna från detta är att de måste jobba mycket mer med värdegrundsfrågor och ”…att komma in på internet, det är ju den största arenan ungdomar är på nu. Det måste vi bli bättre på”.

Rektorn själv har dock inte under det år som gått själv besökt arenan och sett vad som skrivs, framförallt på Facebook och Bilddagboken.

Reportern: ”Varför har ni inte blivit bättre på att vara ute på internet på ett år? Ni har haft ett år på er sen händelsen?

Rektorn: ”Där handlar det om att utbilda personal också, i det här.”

Reportern: ”Utbilda personal? Det är internet. Det är bara att gå ut och titta och läsa det som står där.”

Rektorn: ”Ja, men alla är inte inne på den arean. Så är det.”

Tusentals människor har gått med i grupper för att fria förövaren (förövarens mamma och bror är de två som varit mest aktiva), andra har gått med i grupper som kämpar för flickorna. Fruktansvärda saker har skrivits om flickorna.

ALLA elever på skolan har läst, medan rektorn inte har läst något alls.

Reportern visar, på rektorns dator, några av de kommentarer som skrivits och frågar: ”Var det en väckarklocka det här?”

Rektorn: ”Ja, helt klart.”

Det är väldigt lätt att vara efterklok och tycka att de vuxna har agerat helt vansinnigt och fel, men det finns väldigt lite ”rätt och fel” i sådana här sammanhang.

Jag hoppas och tror dock att vi skolmänniskor som sett programmet får en tankeställare. Jag hoppas att både högstadieskolor och gymnasieskolor använder programmet i sin undervisning, läser Lpo94 en extra gång och verkligen lyfter och fördjupar sig i frågor om värdegrund, källkritik, genus och grupptryck med eleverna.

Väckarklockan borde ha ringt för länge sedan. Arenan måste behärskas av lärare och rektorer. Det går inte att vänta på någon sorts kompetensutveckling. Om man som lärare inte ser internet som en del av verkligheten, vardagen och världen, och inte kan, eller vågar, ta de svåraste och mest utmanande diskussionerna med eleverna hjälper inga likabehandlingsplaner och värdegrundspapper i världen.

Dags att sluta snooza!

Jag kommunicerar, därför är jag.

I mitt arbete som IT-samordnare är två kommunikationskanaler väldigt dominerande: mejlen och telefonen. Hade jag på ett enkelt sätt kunnat komma åt filer, resurser och program hemifrån hade jag egentligen inte behövt åka till kontoret mer än kanske en gång i veckan.

Mina kommunikationsmönster har dock ändrats en hel del de senaste två åren. Även den senaste månaden. Förändringen stavas Facebook, Twitter och bloggar.

Jag gillar verkligen Facebook. Det är en umgängesform som passar mig som handen i handsken. Jag tycker bättre om att träffa mina vänner i verkligheten, men Facebook är det perfekta sättet att hålla kontakten mellan gångerna. Jag tycker om att formulera statusuppdateringar. Jag gillar att gilla andra och vad de gör. Jag tycker det är ett smidigt och oslagbart sätt att dela med sig av bilder, filmer och länkar. Flera av mina arbetsrelaterade kontakter finns idag endast i facebook. Jag har varken mejladress eller mobilnummer till dem, det behövs inte!

Twitter använder jag mest för arbetsrelaterad kommunikation. Det är min främsta källa för omvärldsbevakning. På helgerna blir det en del social kommunikation kring teveprogram och annat.

Det är sällan jag kommenterar i bloggar idag. Jag var mycket mer aktiv för bara något år sedan. Jag läser dock fler bloggar än någonsin. Eftersom jag RSS-prenumererar på deras bloggar direkt in i min e-brevlåda märker tyvärr skribenterna inte att jag läser deras inlägg. Lite synd, men…

Mitt arbete med länksamlingen Skolväskan är till stor del en envägskommunikation. Det är oerhört sällan någon hör av sig angående den, samtidigt är en länk längst ner på sidan till ansvarig för sidan kanske inte speciellt inbjudande. Det var en av utgångspunkterna när jag startade denna blogg. Jag ville skriva mer om länkarna jag lade ut. Tipsa om hur man skulle kunna använda en resurs i undervisningen och kanske få lite respons kring dessa. Bloggen började dock snart innehålla mycket om mina skoltankar och väldigt mycket färre länktips än vad jag hade tänkt från början.

Sedan några veckor tillbaka finns därför Skolväskan på Facebook. Där länktipsar jag allt vad jag kan. Och jag gillar det. För att det är enklare/smidigare än att blogga och framförallt för att det är så enkelt för följarna att kommentera. Det där med kommentarer är otroligt viktigt. Främst för att delad glädje alltid är dubbel (eller i detta fall multipel):

”Den ska jag använda…”
”Jag tycker denna är bättre…”
”Vilken bra idé…”
”Har du sett den här…”

Bli gärna ett fan du också!

Skolväskan på Facebook

Fler filmer från Internetkunskap

Projektet Internetkunskap fortsätter att publicera sina utmärkta filmer. Perfekta att använda för kompetensutveckling av pedagoger.

7 sätt att använda bloggar

Peter Ellwe har gjort en utmärkt lista på 7 sätt att använda bloggar i skolan.

Han har delat in dem i reflektionsbloggar, bloggböcker, projektbloggar, redovisningsbloggar, kursmålsbloggar, sociala bloggar och informationsbloggar.

Jag hoppas att jag under 2010 kan inspirera lärarna i Ystad att använda bloggar som de fantastiska redskap de är. ”Alla” i Ystad har ju redan en klassblogg, men nu är det dags att ta ett steg till, tillsammans med eleverna.

Skolbloggen.se (SLI) och Blogger (Google) är två bra tjänster att använda.

Skolbloggen.se

En stor liten värld

Fick för en stund sedan meddelandet att UR (Skolfront) följer mig på Twitter. Blev faktiskt lite paff. Vad ska dom med mig till?

För 2 år sedan fanns inte denna världen. Då fanns det information. Envägskommunikation från myndigheter, organisationer och företag. Jag prenumererade på tidningar och nyhetsbrev. Det var mina enda källor, förutom den input jag fick på enstaka föreläsningar och kurser.

De senaste 2 åren har min värld vidgats något oerhört, samtidigt som den blivit mindre. Greppbar. Samtidig.

Jag får inte längre information. Jag skaffar mig. Inhämtar där jag vill. Kommunicerar med kollegor i hela Sverige. Lär mig nytt varje dag. Skaffar fler vänner än någonsin tidigare.

Jag är prosument. En nöjd prosument.

Det som skett de senaste  åren måste sätta spår i skolan. Nu. Är. Det. Inte. Dags. Att. Vänta.