Nu vill jag göra fler saker som jag kan

Vår dotter Maja är 6 år och född med ryggmärgsbråck. (Hennes funktionshinder är en viktig del av detta blogginlägget, annars brukar jag 1. inte tänka på, 2. försöka låta bli att tänka på och 3. inte beskriva henne som funktionshindrad.)

Till och från har det varit riktigt tungt, framförallt med operationer och långa perioder av läkning. Sedan ca 1 år tillbaka funkar dock allt så bra som det bara kan för henne och hon har gjort stora framsteg när det gäller den kroppsliga utvecklingen: att gå barfota utan stöd, hålla balansen, studsa på studsmatta osv. Lillasyster Kajsa är 4 år och har mycket lätt för sig när det gäller fysiska utmaningar och lär sig allt hon vill mycket snabbt. Inte alltid roligt att vara storasyster när lillasyster ofta ”kan” mer och lär sig snabbare och lättare.

Maja försökte länge cykla med en tvåhjuling med stödhjul, men hon kände sig aldrig riktigt säker på att cykeln inte skulle välta. I slutet av juni fick hon därför en cykel med två hjul där bak och växel som gör att hon lätt orkar cykla i uppförsbackar. Balansen är fortfarande inte den bästa, men det spelar inte någon roll när cykeln i princip inte kan välta. Nu cyklar hon fantastiskt bra.

Apropå balans. Som förälder är det hela tiden en balansgång hur mycket man ska låta Maja göra. Jag vet att när hon ramlar gör hon det ofta på lite annorlunda sätt om man jämför med andra barn – och landar hårt. Lite överbeskyddande är vi, jag vet det, men jag har också sett henne falla handlöst mot marken, och så många gånger har hon varit riktigt nära att skada sig ordentligt.

Idag var vi på nöjesfältet Bakken. Jag har inte varit där sedan jag själv var barn och blev mycket positivt överraskad. En skön stämning, nästan inga köer till attraktionerna, trevlig personal. Självklart fanns det även flera stånd där man kunde kasta saker, dra i snören, fånga ankor osv. med den gemensamma nämnaren att det var vinst varje gång. Dessa var barnens favoriter och de vann massor av härligt krimskrams.

En lite annorlunda utmaning var att man skulle klättra upp för en repstege och trycka på en knapp högst upp. Hann man detta ett antal gånger på 2 minuter vann man en fin vinst. Detta ville båda barnen testa. Vi såg direkt att den skulle bli för svår för Maja och försökte övertala henne att avstå. Maja hade precis åkt en karusell tillsammans med farfar och därför kunde vi i rättvisans namn låta Kajsa klättra på egen hand.

Sagt och gjort. Kajsa som ofta lever upp till epitet ”kavat” tog sig an utmaningen, men en bit upp på repstegen började det svaja rejält och även när jag höll fast den lite grand längst ner märkte vi att hon inte vågade lite mer än halvvägs. Hon gav upp och vi skulle precis gå därifrån när Maja sa att hon ville prova.

Vi gav med oss och hon började klättra. Det var inte lätt. Det svajade lite grand. Men. Hon tog sig längst upp och tryckte på knappen. Tiden hade för länge sedan gått ut, men båda barnen fick varsin tygorm som belöning. Som sagt, bra personal. Som sagt, överbeskyddande föräldrar.

En liten stund senare gick vi förbi en clown som satt högt upp på en bräda. En klassiker där man ska träffa en liten yta med en boll och han faller ner. Sånt man idag bara ser på Kiviks marknad – och överallt i Danmark… 🙂

Jag kunde inte låta bli – och fick faktiskt ner honom med andra bollen. Sedan ville Maja kasta. Vid det här laget hade hon och lillasyster tömt Bakken på mjukisdjur i alla de former och färger, så vi tyckte vi skulle gå hem. Men mannen som skötte bollarna lyfte upp Maja på disken och gav henne tre bollar. Man kan inte precis påstå att någon av de tre bollarna var nära att träffa rätt, men precis när hon kastade den tredje bollen vände hon sitt ansikte bakåt och då såg clownen till att ramla ner ändå.

Maja blev superglad och konstaterade efter några sekunder:

Jag kan klättra på repstege och jag kan skjuta ner en clown. Nu vill jag göra fler saker som jag kan.

Tänk om vi föräldrar någon gång ska lära oss detta. Att inte begränsa barnen. Att låta dem prova, testa, träna och försöka. Och själva göra valet att hoppa på repstegen. Eller av den. När de vill.

Jag läser äntligen Peter Gärdenfors bok ”Lusten att förstå”. Den handlar om precis detta. Och jag är glad att fick uppleva lustfyllt lärande idag. Frågan är om jag lyckas låta bli att funktionshindra mina barn i morgon?

Tack för idag, farfar!

8 Kommentarer
  1. Tant Pia
    Tant Pia says:

    Helt säker på att Maja har den bästa pappan, och mamman, hon kunde få…har inga andra ord… kram

  2. Anders Erenius
    Anders Erenius says:

    Så vansinnigt vackert. Det är en kamp att våga släppa taget. Det är en lärorik resa att vara förälder. Till barn av alla sorter. De har en förmåga att utvecklas fortare än vi förstår (och önskar?). Tack Kimme för att man får vara med.

  3. Lisa
    Lisa says:

    Maja! Heja Maja!
    Christopher Polhem sa ”lusten övervinner allt ” tänk vad lite vi lärt oss på trehundra år…

  4. Bodil
    Bodil says:

    Vilka barn ni har…och vilka föräldrar era barn har! Barnen har upptäckarlust och ni står emot att bromsa. I det fallet känner jag att jag har en hel det att släppa taget om. Heja familjen Thornström, fortsätt så <3 Tack för att vi får läsa det du skriver.

  5. Anne-Marie Körling
    Anne-Marie Körling says:

    Att bromsa en unge är att bromsa det som är vilja att lära. En unge ska få uppleva sitt kunnande om och om igen. Må gott hela familjen!

  6. Cyrran
    Cyrran says:

    Så vackert och klokt inlägg! Tårarna trillar av stolthet över er som föräldrar ( fast jag inte känner er) och över Maja som utmanar sig själv hela tiden i sin nyfikenhet och lust att lära! Önskar fler föräldrar var som ni! Även de som inte har barn med funktionshinder, men som medvetet eller omedvetet ger sina barn dem…

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *